Tag Archives: writing

Den förlorade diskussionen?

The things that come out of your mouth sometimes ...

The things that come out of your mouth sometimes …

I mars 2008 satt jag på Svenska Yles nyhetsredaktion då tidningen Hymy gick ut med nyheten om att dåvarande utrikesminister Ilkka Kanerva hade skickat snuskmeddelanden till den då för allmänheten okända erotiska dansaren Johanna Tukiainen. Det måste ha varit en kväll eller ett veckoslut eftersom det inte fanns många andra än jag och en webbredaktör på jobb. Vi diskuterade om vi borde skriva ett telegram på det, men jag fnös och sade att det väl inte har nåt som helst seriöst nyhetsvärde. Han får väl snacka hur mycket snusk han vill med sina bekanta, tänkte jag. Men snart såg vi hur nyheten dök upp på seriösa nyhetssidor som Helsingin Sanomat och Hufvudstadsbladet och insåg att vi väl var tvungna att skriva en rad på det vi också. Knappt två månader senare avgick Kanerva som minister. Det var första gången jag insåg att något hade förändrats i Finlands medie- och diskussionskultur.

Nu ska jag komma med en liten brasklapp. Det här är inte en kritik mot medier, inte heller mot vare sig feminister eller antifeminister, rasister eller antirasister. Det är inte ett försök att förringa någons argument eller upplevelser, inte heller att styrka någon annans. Kanske är det ett försök att reda upp trådarna i min hjärna.

År 2008 markerade startskottet också för långdansen kring valfinansieringen i Finland, som var ett sunt tecken på att finländska journalister på allvar var redo att gräva i politikernas smutstvätt. Men på samma gång blev det starten för en trend med politiker som i stund och annan tjöt om medial häxjakt och mediedrev och inspirerade av våra lättstötta västra grannar började de frossa i ordet ”kränkning”. I svallvågorna blev också statsministerns ugnspotatis och ömhetsbetygelser nyhetsstoff. Året innan hade Sannfinländarna ökat sina mandat i riksdagen med 150 procent, till stor del tack vare Tony Halme med sin ”Exit only” tatuering ovanför rövskarven och bakgrundskrafterna i Suomen Sisu hade efter mycket målmedvetet arbete lyckats lyfta fram diskussionen om invandring i massmedier och politik. I Sverige ställde Feministiskt initiativ ett par år tidigare med Gudrun Schyman i spetsen upp i riksdagsvalet, vilket startade en eldfängd debatt om feminism, som sedermera också tog fart i Finland. Facebook och Twitter hade sökt sig in i den offentliga debatten, de traditionella medierna såg sig på nätet tvungna att tävla med skandalmedierna i rubriksättning och ämnesval och bloggar blev i allt större grad den nya arenan för samhällelig diskussion.

Medie- och debattlandskapet som vi känner det i dag hade fötts.

I dag blir jag själv allt tröttare på att diskussionen, oberoende av vad den gäller, är så polariserad. Man är antingen kulturmarxistblomhattstant eller nynazistrasist, antingen militant feministfitta eller kvinnohatande gubbslem. Antingen kränkt eller hatare. Alla bär vi i dag på någon form av radikalåsikt, det må sedan gälla jämställdhet, ekonomi, miljö, kultur, musik, politik eller religion. Varenda mening man yttrar blir ett ställningstagande. Och allt tas på fullaste gravallvar. Om någon i ilskan eller kvällströttheten skriver ett slarvigt formulerat blogginlägg som samlar kommentarer, lyfts det i medierna fram som ”uppståndelse” och så är diskussionen igång. Detsamma gäller om man som radiopratare slänger in en sarkastisk kommentar. Vågar man yttra fördomen om rika finlandssvenskar blir man svenskhatare och påtalar man Sveriges roll för Finland är man landsförrädare.

Alla diskussioner ovan är viktiga och BÖR föras. Men vi rutar in oss (jag är själv ingalunda oskyldig) i ett hörn om vi bara ser saker i svart och vitt. Därför har jag inte orkat ge mig in i diskussionen om kaktusgate eller näthat. Orkar inte ta mig an Janne Josefsson och Maria Sveland. Orkar inte med Paula Salovaara och Finland är svenskt. Det känns som om jag bara fortsätter tjuta i en förutbestämd kör, oberoende av vilken sida jag tar i diskussionen. För jag måste välja en sida för att skapa en klatsching rubrik. Jag skrev på ZXC Music tidigare om Krista Siegfrids och efterlyste medieläsningsförmåga och sinne för proportioner. Det gäller också detta. Och så kan jag väl lägga till hövlighet, avvägande och analys.

Å andra sidan är det fruktansvärt uppiggande att man vågar ta strid och jag högaktar alla dem som har mod att säga saker som måste bli sagda. Jag hurrar då någon antirasist ger Sannfinländare en verbal örfil så det svänger om det. Sidor som Jussi Halla-ahon kootut sanansa syömiset, Vita kränkta män och Kunnollisvaalit har gjort ovärderliga samhällsinsatser för att lyfta fram det unkna och murkna i våra nordiska folkhem. I politiken måste man ibland ta till storsläggan för att få fram budskapet och jag älskar en eldig debatt som kan hålla en hög intellektuell standard. Minoriteter och förtryckta måste få ryta till. Att föra väsen, dunka huvet i väggen, krossa glastaket  och med våld föra fram nya ämnen i den samhälleliga debatten är ibland det enda sättet att förändra samhället. “Mota Olle i grind” och “Släpp ingen jävel över bron” är de enda förhållningssätt man kan ha till rasister och högerextremister.

Och jag vet att jag borde ta alla de diskussioner jag inte orkar ta. Det är bara så beklämmande om all samhällelig debatt måste skrikas.

Advertisements

5 Comments

Filed under Ponderings

Is media biting it’s own ass?

Shiny new media...

”Too many friends, too many and too cheap. It gives me a thrill, I’m getting in too deep.” Thus sang Finnish sleaze rockers Smack back in the eighties, and I suppose we’ve all felt that at some point using TweetBook. But social media is here to stay, and you want to keep on top of developments in society, that is where you need to be as well. In my last post I wrote about how the ”old media” finally came to understand the importance of having a face on the Book.

The problem, as I wrote, is that traditional media is still stuck in it’s old habits, it’s old ways of working, that is to say, towards a deadline. Social media is always ”now”. And this is is specifically a problem when you try to squeeze this thinking into the world of, say, Twitter. Then Twitter becomes more of a marketing tool than the fast media platform it was intended to be. And this is, of course, one way to use it. But then we are not using it’s full potential. At the moment most large media houses are sort of half using, half not using social media.

Now the problem, as I see it, is that the traditional media is now stuck between a rock and a hard place. The internet has utterly changed the way we look at news. The news is always out there, and we are flooded with information in real time. Newspapers and broadcasters are desperately trying to keep up, but traditional media will never be able to keep up with the fast moving pace of the web, unless you are a 24-hour news channel such as CNN or BBC.

Got to be online!

The problem we get is that traditional media suddenly feels itself as the slow grandfather, and tries to rejuvenate itself by moulding it’s core product, reflecting, analyzing news into this new, fast moving vehicle. We put less and less time on producing the news products so we can get them out faster.

Ironically, the tables have now turned. As more and more newspapers and broadcasters start fiddling with live streams on their websites, making minute-by-minute schedules covering breaking news and concentrate more and more resources to keep up with the pace of the web, bloggers are now starting to adapt the old role of old media. Increasingly, the real analysis is now found with indpendent bloggers, on journalists’ own web pages and blogs and the ”experts” are now feeding the public their analysis without middle hands or filters.

Now the blame for this is not to be put on the journalists. We do as we are told. We write shorter articles, because the executives say the public doesn’t have the patiance for long analysis. We squeeze tv and radio news in a shorter and shorter time frame, since the allotted slot for news broadcast gets smaller and smaller, making way for ”Meidän häät” and ”Kahjot ninjat”. The web journalists, who might produce long and insightful articles on the web, are often reduced to the role of factory workers – to deal out the short, breaking news as it comes in, then move on to the next item. Very rarely do they get the time for actual reflection and research. And since the traditional journalists very rarely take the time to produce longer text ”just for the web”, the traditional media houses’ web pages tend to look like news agencies, rather than reflecting media.

The journalist is out there...

The thinking of Facebook, Twitter and the internet has now spread to the whole machinery of news. Instead of making use of the social media in a correct and productive way, we are trying to compete with it. Do we really have to have a text on our own website before we tweet the news? Is that the proper way to serve the public, or are we just lifting our own tail? We can never beat social media in it’s own game. What we can do is stop to bite ourselves in our own asses trying to do so, and concenrate on what traditional media does best, gather information, process it thoroughly and present the audience with a wider picture. We have gotten so lost in the fast moving media pace that we have now let even our core activity slip to the independent bloggers. The analysis, afterthought, etc is now being spread on Facebook and Twitter. That is where the real debate is taking place, blogger to blogger. Traditional media need to reclaim that authority.

So what am I saying? Yes, the media needs to use social media. But we shouldn’t make the mistake of believing that we are the social media or that we can compete with it. We should use it as it was intended. Have a guy on a computer doing nothing but updating social media all day, all the breaking news in one or two sentences. Then we are out there, and we are staying with the pace. Let the rest of the staff take a step back, concentrate on their deadlines (which can still be sufficiantly hard to meet) and do what they do best: good, solid news reporting. Yes we still need a quickly updated website, but at least the ones who do that job don’t have to worry about Twitter. And then, take back the role as the analyzer, the media that gathers up the loose, wiggling ends and puts them into context, provide some reflection, go deeper into the subjects that skin deep comments fom the minister in charge.

Yes, it is a question of resources and money, but it is also a question of a way of thinking. Just because the web moves at a dizzying pace, doesn’t mean we all have to stay in constant overdrive. The printed page is still not going to update itself any faster, nor can good radio and tv journalism be done without proper time for research and reflection. The public shouldn’t have to comb the web for insightful analysis, we should provide it. And we would love to, given the time to do it.

Respect the old media!

Leave a comment

Filed under In the News, Ponderings

Bloggandet, en sista gång

Det här blir sista gången jag bloggar om bloggande … på länge, jag lovar. Det känns liksom som om det som är vettigt att säga redan har sagts, men jag ska lite försöka samla mina tankar en sista gång.

Debatten har alltså rasat på angående den finlandssvenska bloggen och det hela startade ju med debatten om bloggpriset (som jag fortfarande tycker har blåsts upp till alldeles oproportionerliga dimensioner), och med en massa bittersnoppar som jag själv som tyckte att avsaknaden av bloggar med seriöst innehåll lyste med sin frånvaro på galan, samt över lag inom den finlandssvenska bloggosfären. Ett tips till nästa år skulle kanske vara att ta med en kategori i galan om den bästa samhällskommenterande bloggen.

För att försöka samla allt på nåt sätt vettigt kan vi försöka så här:

1. Är livsstillsbloggar av ondo?

Nej, naturligtvis inte. Liksom tidningen Papper fyller också livsstilsbloggar en funktion, dock inte en funktion som intresserar mig speciellt mycket. Mode, shopping, kosmetika, vad folk har ätit till middag, vilka kläder ungen har på sig i dag, vilka kompisar man har druckit kaffe med på vilket café i Helsingfors centrum i dag osv intresserar helt enkelt inte mig ett dyft. För den som skriver har det säkert ett terapeutiskt syfte och det finns helt tydligt en massa folk som tycker att dylikt bloggande är väldigt intressant. Den delen av bloggosfären skapar förstås också en trevlig myspyskänsla och speciellt i lilla Svenskfinland gör den att det finns en klick bloggare och bloggläsare som börjar känna sig som en liten familj då man kan kolla vad folk håller på med, lite som på Facebook. Det är avkopplande, trevligt, och bereder många skratt, kanske en trygghet, kanske tröst ibland, och ibland dessutom riktigt intressant information, framför allt ganska harmlös underhållning. Till alla livsstillsbloggare säger jag bara att fortsätt blogga på och strunta i gnällmånsarna (jag läser nog i smyg era bloggar också).

2. Så vad är då problemet?

Hmmm. Problemet är inte vad som finns, utan kanske vad som inte finns. Eller åtminstone inte syns. Jag skulle själv gärna läsa lite mer udda bloggar och speciellt bloggar med seriöst innehåll. Det betyder inte att alla bloggare måste skriva om världsangsten och hungersnöd, men en lite bredare flora av bloggar som också tog upp tunga ämnen skulle inte skada. Frågan är väl snarare varför de personer som annars skriver kolumner, pamfletter och tidningstexter om dylika ämnen inte bloggar. Dessutom finns det ju faktiskt en del bloggare som tar upp tunga ämnen, men de syns inte på den bloggkarta som har byggts upp kring Papper/Peppar och Ratata. Jag hävdar att en av orsakerna till den ytliga bloggosfären i Svenskfinland är just att den byggts upp kring den här medieprodukten. Peppargänget ska utan vidare ha tack för att de lyckats få igång den finlandssvenska bloggosfären, för det är ganska entydigt deras förtjänst att det finns en sån. Men på samma gång har det betytt att de personer som inte var så förtjusta i Papper/Peppars livsstillsinrikting inte heller blev en del av denna bloggosfär. De har antingen struntat i att blogga eller driver sen någon liten marginalblogg som ingen läser. Jag köper inte argumentet om att finlandssvenska unga bara skulle vara borgerliga och ytliga, för det vet jag att de inte är, inte heller tror jag ett skvatt på struntpratet om att man inte skulle våga sticka upp näsan i Svenskfinland. Det är bara det att det i den bloggosfär som har byggts upp inte riktigt har funnits rum för de seriösa bloggarna. Kanske den här debatten ändrar på det?

3. Hur var det nu med de där mammabloggarna?

Nå, ganska långt kan man ju se de två ovanstående svaren. Har absolut inget emot mammabloggar, bara lite konfunderad över hur det kommer sig att så grymt många av de på bloggalan nominerade bloggarna var mammabloggar. Delvis tror jag att det beror just på ovanstående Papper/Peppar-koppling.

4. Finns det annat än livsstilsbloggar i Svenskfinland?

Naturligtvis finns det. Först och främst finns ju alla politiska bloggar.

Är man inte insnöad på Sfp, kan man till exempel kolla in

Om man inte är intresserad av partipolitik, kan man också läsa t.ex.

  • Tre Smeder, tyvärr har killarna varit lite inaktiva på sistone
  • Essetter, Jessica P-vE:s samhälls/vetenskapliga blogg
  • En annan värld, eller socialist.ratata, socialistiska funderingar

Övriga kul bloggar:

Tja, och sen försöker jag ju själv skriva lite om samhället,musik och foto (och bloggande) då och då.

Till sist några icke-finlandssvenska bloggar jag gillar, kolla min blogroll för bland annat The Bloggess och Approximation.

Om ni har andra tips på roliga, intressanta eller annorlunda bloggar, skicka gärna ett tips som kommentar till det här inlägget!

8 Comments

Filed under In the News, Ponderings

Kvantitativ blogganalys

Jag har haft svårt att riktigt hitta nåt att läsa som skulle intressera mig i de bloggar som har nominerats till bloggpriset, så i brist på allmänt liv, beslöt jag mig att utan att blanda in kvalitativa eller estetiska variabler göra en liten analys av vilka ämnen bloggarna egentligen behandlar. Jag har här gått igenom alla inlägg på de nominerade bloggarnas första sidor. Basses blogg har jag lämnat bort, eftersom jag inte kom på något bra sätt att bryta ner den i olika ämnen eller skilja på text och bild.

Analysen är gjord mellan kl 20 och 22 den 1.12.2010.

Här nedan är vad jag kom fram till:

Inlägg

Om bloggalan

Bloggaren förbereder sig för för bloggalan x 14
Bloggaren är på väg till bloggalan x 12
Bloggaren har problem att ta sig till bloggalan x 3
Tips om vinnarna i bloggpriset x 2

Om bloggaren & hens saker och hobbies

Bloggaren inreder & handarbetar x 21
Bloggaren bakar x 16
Beskrivning av hur bloggaren mår x 12
Beskrivning av bloggarens kläder x 9
Beskriving av saker bloggaren har hemma x 7
Bloggaren dricker eller äter nåt x 6
Bloggaren shoppar x 6
Bloggaren har intervjuats x 6
Bloggaren festar x 6
Bloggaren beskriver sina studier x 6
Bloggaren förbereder sig för julen x 5
Bloggaren har träffat andra bloggare x 5
Bloggaren beskriver sin graviditet x 4
Bloggarens livssituation (pengar, läghenhet etc) x 3
Bloggaren ska gå ut på stan x 2
Bloggaren meddelar att hen träffat en kändis x 2
Bloggaren är på skönhetsbehandling x 1
Bloggaren städar x 1
Boggaren lagar mat x 1
Bloggaren förbereder en resa till Tallinn x 1
Bloggaren har sjungit i kör x 1
Bloggaren går ut med hunden x 1
Bloggaren beskriver sina drömmar x 1
Bloggaren Facebookar x 1

Om barn

Beskrivning av vad bloggarens barn gör x 6
Barn är härliga x 5
Inlägg om saknad efter avlidet barn x 5
Barn ställer till det x 4
Beskrivning av hur bloggarens barn mår x 4
Vad ska man köpa/har köpt i julklapp åt sina barn x 2
En släktings eller väns barn fyller år x 2
Barn gör en nervös x 1
Det är skönt att ha paus från barnet x 1

Övriga inlägg

Inlägg om mode x 11
Inlägg om mögel x 11
Inlägg om vädret x 5
Inlägg om fotografi x 4
Musiktips x 4
Vitsar x 4
Bloggaren beskriver skönhetsprodukter x 4
Inlägg om medicin x 4
Bloggaren analyserar musik x 3
Bloggaren utlyser tävling x 2
Boktips x 2
Funderingar kring döden x 2
Städ- & tvättips x 2
Bloggaren citerar x 1
Funderingar kring finlandssvenskhet och TV2:s debattprogram x 2
Inlägg om språk x 1
Bloggaren samlar pengar för forsking x 1
Inlägg om brandsäkerhet x 1
Muffinsrecept x 1
Om tiden x 1

Bilder

Bilder av saker bloggaren har hemma x 42
Bilder av bakverk x 34
Bilder av bloggarens barn x 31
Bilder på mögel x 29
Bilder av poserande bloggare x 25
Bilder av bloggaren på pilates x 25
Bilder av bloggaren på skönhetsbehandling x 22
Bilder på bloggaren hemma x 18
Bilder av då bloggaren festar x 11
Bilder från modekataloger x 10
Bilder av saker i en affär x 8
Porträtt av andra x 7
Bilder av bloggarens skönhetsattiraljer & accessoarer x 5
Bilder av vad bloggaren äter eller dricker x 5
Bilder av vyer x 4
Bilder på böcker x 4
Bilder av ett hus x 2
Bilder av backstage på fotoshoot x 2
Bilder av bloggaren som får massage x 1
Bilder av en prydnadstomte x 1
Bilder av ett landskap från internet x 1
Bilder av barnets längdkurva x 1
Bilder på presentkort x 1
Bilder på kändisar med skönhetsprodukter x 1
Bilder på bloggarens husdjur x 1

Videofilmer

Videovitsar x 5
Video med musiktips x 3
Bloggarens videoanimation x 1

Läs till sist gärna Basse Bergholms inlägg om den förhatliga bloggande ungdomen.

8 Comments

Filed under In the News, Out there

Språk och demokrati

The språkpolis strikes again. Nänå okej, jag har diskuterat där här med fredriklindströmsk språkfilosofi versus en restriktiv traditionsbunden språkfilosofi. Den fredriklindströmska doktrinen går ju ut på det enkla antagandet om att ”används ett ord, så finns det”. Detsamma gäller i stor utsträckning ordanvändning; om ett ord börjar användas i en ny kontext, ta till exempel ordet ”spendera”, så är det rätt och riktigt att dess nya betydelse accepteras, snarare än att man skulle försöka motarbeta felanvändningen.

Språket utvecklas och förändras, det förstår till och med jag och det är klart att det måste finnas flexibilitet i reglerna för att språket ska kunna följa med hur kulturen och samhället utvecklas. Men jag ser ändå en fara i att i allt för hög utsträckning låta språket leva som det vill utan någon form av toppstyrning och regelverk. Låt språket förändras, för all del, men innan en ny språkkutym antas, måste det föregås av att en uppsjö av språkpoliser påpekar ett nytt uttrycks felaktighet. Nya ord har jag i sig inget emot, men jag gillar inte att vedertagna uttryck förvrängs, får nya betydelser och används i fel kontext.

Varför? Jo, bortsett från rent akademiska och estetiska invändingar, finns det också en demokratisk aspekt på det hela. Låt för guds skull folk tala som de vill, men se till att människor kan skriva ett korrekt språk – inte bara korrekt för att regelboken säger så, utan ett språk som är universellt och där ord och uttryck har klara, entydiga betydelser. Om det blir en allt mer utbredd policy att språk helt enkelt är vad man gör av det, och att betydelser och använding varierar regionalt, åldersmässigt och kulturellt, kan det få flera olika negativa följder. För det första är det fråga om barns och ungas inställning till språk. Unga människor har alltid skapat ett eget språk för att differentiera sig från sina föräldrars generation. Just nu är det kanske mer uppenbart än någonsin med textmeddelandenas och twitters kortspråk, som dessvärre börjar breda ut sig också i annan skrift. Unga i dag får också ta del av allt mer okontrollerad och felskriven text via internet, där man kanske ännu för 50 år sedan kunde lita på att merparten av den skrivna text som en människa utsattes för hade kontrollerats av en förläggare, redaktör eller övrig person som hade koll på språk. Det är farligt om skolan blir den sista bastionen för korrekt språk, eftersom det knappast ses som motiverande att pränta in grammatikaliska regler om man lever i en värld där sådana ändå inte följs. Dessutom kan det leda till en allmän slapphet då det gäller språk. Innebörden blir det viktiga och sättet som saker och ting uttrycks på får sekundär betydelse. Det igen leder till att man inom olika instanser som medier, myndigheter etc får allt fler möjligheter att uttrycka saker och ting som man vill uttrycka dem, och kanske frestas till att börja mynta alldeles egna uttryck och fraser.

Slutresultatet blir ett samhälle med en befolkning som inte längre bryr sig om att lära sig korrekt språk ”så länge som folk förstår vad man menar” och en allt mer splittrad språkfilosofi från auktoritetshåll. Det här ger företag och myndigheter möjlighet att dupera, vilseleda och gömma saker och ting i och bakom språk som i princip är helt korrekt, men som inte längre bär någon betydelse för den vanliga läsaren. När det inte längre finns strikta regler för vilken betydelse vissa ord och uttryck har, blir det lätt att i lagtexter, kontrakt och dylikt skriva om saker och ting så att till exempel företag och kommuner kan avsäga sig ansvar eller tolka texter på ett för kunden ofördelaktigt sätt. Hur mycket tolkningar betyder i juridiska sammanhang har vi bara i år sett till exempel i fråga om utlänningslagen och Karleby-frågan, där det uttryckligen varit fråga om språkliga tolkningar av lagtexter.

Det här kan skapa en ännu större klyfta till exempel mellan hög- och lågutbildade och speciellt riskabelt kan det till exempel bli för folk som har annat modersmål än majoritetsbefolkningen. Finlandssvenskar till exempel kan komma i kläm om vi plötsligt får en situation där intresset för svenskan är så slappt att inte ens lagskrivarna längre kan hålla i sär äpplen och päron, och hur ska då en lekman göra det? För invandrare blir det en riktig soppa.

Därför gnäller jag om att man ska använda ett korrekt språk där orden betyder det som de är avsedda att betyda, och därför retar jag upp mig på grammatikfel och särskrivningar. Speciellt då det gäller myndigheter och medier, för det är de som anlägger tonen för inställningen till språket.

3 Comments

Filed under In the News, Ponderings

Språkbråk

Jag återvänder till ett av mina favoritämnen: språkbråk. Ja, jag är en språkpolis och jag skäms inte för det. Felstavningar, prepositionsmissar, sär skrivningar och fel använda ord hoppar mig i ögonen.

Missförstå mig rätt: Alla är vi inte begåvade med ett starkt sinne för språk och liksom med alla andra gåvor i livet har också denna fördelats ojämnt. Om man som privatperson har svårt att stava rätt, tar jag det inte som en personlig förolämpning. Dyslektiker har kämpat mer än någon annan med att lära sig skriva korrekt och deras insatser värda att högaktas trots att det ibland ramlar med felaktigheter. Alla gör vi dessutom misstag, antingen på grund av okunskap eller slarv, inte minst jag själv, som fick med två grova slarvfel i förra numret av Ny Tid.

Nej, det som stör mig är framför allt då representanter för officiella instanser, som stat, kommun, institutioner, muséer, teatrar, medier, etc slarvar med språket. Och det här är något som blivit allt vanligare sedan dessa instanser gått ut i sociala media. Speciellt har jag retat upp mig på Radio X3M:s bulletiner på Facebook. Hur det är möjligt för en journalist att i en enda mening göra fyra olika språkfel går över mitt förstånd. Okej, säger nån, men det är ju bara Facebook. Struntprat. ”Bara Facebook” är det om man skriver i eget namn och då får man göra precis hur många språkfel man vill. Skriver man som företrädare för till exempel en radiokanal eller en teater, är det fråga om ett officiellt meddelande som representerar den instans man arbetar för, och då ska man hålla sig med ett språk som representerar arbetsgivaren.

För det första är det att nedvärdera sina kunder, klienter eller invånare att slarva med språket. För det andra ger man en dålig bild av sin uppdragsgivare och för det tredje statuerar man dåligt exempel. Vet man att man har ett dåligt språk, kan man språkkolla med nån som har ett bra språk. Och speciellt som journalist då man har språket som det viktigaste arbetsredskapet, gör man helt enkelt ett dåligt jobb. Är man journalist och har ett dåligt språk är man antingen i fel bransch eller så behöver man mer övning och läsning.

Nu senast var det ett enkelt och vanligt språkfel som jag snubblade över i ett meddelande från Svenska Teatern. Jag minns knappt vad meddelandet handlade om, jag bara minns att avsändaren skrivit ”alla STUDERANDEN” med versaler. Jag vet inte hur många gånger jag påpekat att pluralformen av studerande är ”studerande”. En studerande, flera studerande. Åtminstone i mitt fall gjorde det här meddelandet mig bara sur och jag struntar i vad det handlade om.

Orsaken till att det inte böjs ”studeranden” i plural är ju så enkel att studerande är ett en-ord, vilket betyder att det i singularis bestämd form får ändelsen -n, liksom alla en-ord, ”den kaktuseN, den korveN”. Därför kan inte en-ord böjas med -n på slutet i pluralis. Det samma gäller ord som teve, radio och video. Dessa kan man visserligen böja som tevear, radior eller videor, men eftersom det låter idiotiskt, rekommenderas teveapparater eller videofilmer.

 

2 Comments

Filed under In the News, Ponderings

Long live Arndt Pekurinen!

The story of a man who gave his life to his ideals

Stories of war heroes and the bravery of the Finnish troops during the Winter War in Finland are common and the courage shown by an outnumbered and badly equipped army against the Russian machinery of war is one that is rightly saluted. Think what you may of war and the military, but all the men who gave their lives during the ghastly happenings between 1939 and 1941 deserve to be honoured.

But a story that was silenced for many long years is the story of one of the bravest men in the history of Finland. A story of a man who refused to surrender his ideals even in the face of certain death. The story of Arndt Pekurinen.

Arndt Juho Pekurinen was born in 1905 to a poor family i Juva. From an early age he had an interest in politics and society, which in turn led to an aversion to war and violence. According to legend, he witnessed an execution during the Finnish Civil War, although this is unlikely, since the fighting never reached Juva. Other sources state that his family, which was hiding Reds, was searched by the Whites and that during an argument between his father and a member of the White Guard, a gun accidently went off, and that this would have made a strong impact on him. According to the author Erno Paasilinna, who wrote a book about Pekurinen’s life in 1998, the choice to become a pacifist and conscientious objector was a result of a long process.

His long and severe process began in 1926, when he refused to join the army during the mandatory conscription. At this time a person could be excused from the army because of religious reasons. But although Pekurinen was a religious man, his motives for refusal were not religious. He made a point of this by signing himself out from the church. This way the military could not pardon him on religious grounds. He was also accused of being a communist, but said he had no interest in politics.

Arndt Pekurinen was on a mission to force the young Finnish nation to adopt a law which gave conscientious objectors the right to refuse to bear arms on moral and ethical basis, other than religion. Pekurinen was an absolute pacifist and objected violence in all its forms. He had a strong resentment towards war and a deep hatred of the army. He was inspired by the writings of Russian pacifist and author Lev Tolstoi, as well as the biblical Mountain Sermon, and his motto “As people are not eaten, butchering them is of no use” is said to have been inspired by Irish satirist, activist and cleric Jonathan Swift.

After several refusals to bear arms, Pekurinen was left alone for nearly three years. He didn’t run away, but even reported himself to the police at several times. Finally in November 1929 he was apprehended by the authorities and forced to the conscription in Helsinki. After his refusal to undress for the medical test, he was stripped naked by force. The medical test proved him physically and mentally fit for the army and he was shipped off to the Uusimaa Brigade in Santahamina. Here his medical test was renewed, after he once again had been forcefully stripped, and it showed the same result as the last one. He was ordered to engage in the unarmed military service, but refused. For Pekurinen, the point was not only that he did not wish to bear arms, but he refused to do any kind of service that would aid the Finnish army. He also refused to put on the army uniform. After this he was put in detention for three days. The detention proved useless as he still would not wear a uniform or perform his military service. This resulted in Pekurinen being sent first to the soldiers’ hospital Tilkka, where he remained under strict guard for 4 days, until being sent to Lapinlahti mental hospital. In the mental hospital he was put in the closed and highly guarded area along with deeply disturbed and violent madmen. But his psychological evaluation proved him fully sane, once again.

He was then sent to the disciplinary outfit at Gustavsvärd, along with criminals that were partitioned off from the rest of the brigade. Here he still refused to wear a uniform or do work for the army. The commander ordered him to be dressed in the uniform by force. This was followed by a fierce struggle and it took three soldiers nearly two hours to wrangle the uniform on him. To no avail, since Pekurinen undressed again as soon as he got the chance. He also informed his officer that he would go on a hunger strike until he was allowed to wear his civilian clothes. As a result he was convicted to ten days in detention.

This was December, but despite the cold Pekurinen wore nothing but his army boots and trousers in the detention cell. The news of his hunger strike leaked to the public after four days, which sparked both national and international debate, followed by several international petitions in favour of Arndt Pekurinen. At Christmas Eve, the seventh day of his hunger strike, Pekurinen was finally allowed to dress as a civilian and he ended his strike. The detention, however, continued until the end of the year.

On the 30th of December 1929 he was offered to do his service at Suomenlinna, an island outside Helsinki, with a company that aided the army fire brigade. He would be allowed to wear his civilian clothes, although serving with a military company. This offer Pekurinen seriously considered, but asked for a few days to think about it, which he was granted. But due to either misinfomation or simple ill will, he awoke the next morning to a command telling him to dress in a uniform. He was then ordered to work at the docks unloading coal from a military ship, an order that he also refused to carry out. For the army this was the final straw, and on December 31 Arndt Pekurinen was court marshalled and convicted to three months in prison.

During his time in Prison Pekurinen was a matter of debate all over Europe, and many dignitaries wrote Finnish officials pleading for the release of him. One of those was famed scientist Albert Einstein, who wrote a letter to Defence Minister Juho Niukonen. In his answer to Einstein Niukanen falsely wrote that Pekurinen had been offered to do civilian work and refused. After Pekurinen learned of this he wrote a personal letter to Albert Einstein, explaining his situation, whereafter Einstein sent a short letter to Niukanen calling the punishment of Pekurinen “disgraceful”. The international debate culminated in a petition to Niukonen signed by 60 members of the British Parlament, and other notables such as Albert Einstein, Henri Barbusse and H. G. Wells.

Pekurinen appealed to higher military courts, with the only result of a prolonged sentenced, although in the spring of 1930 he was moved to a labour detention in Ilmajoki, where he could shovel turf in free air, which suited him fine. This he did until he had served his sentence and was released in September 1930. Unfortunately, Ilmajoki was a stronghold for the extreme right nationalist Lapua Movement, that held objectors in no high regard. On his way from prison to the train station he was ambushed and severely beaten and humiliated by members of the movement.

But this was not the end of it. The day after his arrival in Helsinki, he was once again ordered to work at the army fire brigade at Suomenlinna, since his time in prison was not counted as military service. Again he refused. This time he was sentenced to six months in prison. And now he wasn’t allowed to shuffle dirt outside, but was put in a high security prison, since it was his second conviction for the same crime. Another reason was the fear of him getting mangled by the Lapua Movement again. After his release he was once again ordered to engage service at Suomenlinna, and once again he refused. The verdict: another three months in prison. He tried to overturn the verdict with the same result as before, his sentence was prolonged to four months.

While he awaited his third prison term he still tried to convince the court with a fiery defense speach, in which he spoke of the futility of war. He spoke of the new weapons of mass destruction meant to eradicate whole civilian societies, such as toxic gases and the atom bomb. He explained his unwillingness to support this kind of warfare and even suggested to do a civilian service for a much longer period of time as long as he did not have to perform the military service. The speach had some impact: His sentence was prolonged to nine months.

But during his time in prison, the case of Pekurinen had reached the Finnish Parliament. The parliament now discussed the draft of Finland’s first civilian service law. In truth, a reform of the military service had been prepared for a long time, but the case of Pekurinen played a large role in its formation and the speed with which it was brought up. So on the 14 of April 1931 the new law was adopted. It stated that anyone with strong religious or other ethical convictions against performing their armed service were allowed to perform a civilian service either as a nurse or other unarmed personnel within the army, or within another institution for the benefit of the state. This law, popularly named Lex Pekurinen, was Finland’s first civilian service law.

Pekurinen was then released from jail and his time in imprisonment (totally 14 months) was now counted as time served as a civilian servant. For eight years he lived in peace, married a woman named Alexandra and had two children, Säde and Juhani. He was active in both the peace movement and the temperence movement, the latter for which he worked as a superintendant during summers. In the winter he worked as a car driver in Helsinki.

Unfortunately, the civilian service law only applied during peace time. And with the outbreak of the Winter war between Russia and Finland in 1939, Arndt Pekurinen was drafted to the army in December. He duly reported and said he would be happy to serve in any civilian task he was appointed to, such as civil defense. Once again he was court marshalled and convicted to nine months in prison. He appealed again, but this time he was sentenced to a whole three years in prison.

In October 1941 he was allowed a parole. But since the Continuation War was in full steam, he was once again ordered to the army. On the way from prison to the brigade he managed to convince a young corpral to let him stop by his house. His daughter hardly recognized him because of the weight loss he had experienced in prison. The family had no money, the house had been broken in to and most of the property stolen or destroyed. Everyone his wife Alexandra could ask for help where either dead or bankrupt. In this desperate hour Arndt Pekurinen for once doubted his conviction and asked his wife not to make peace activists out of their children.

But Pekurinen nevertheless refused to bear arms at court. As the army did not want to turn Pekurinen into and ideological hero by prolonging his protest in jail, it decided to ship him off to war against his will. Arndt Pekurinen had not had a day of military training, but was still commanded to take up his post in the front line of the war. This was an act of wilful vengeance, it wanted to make clear that no longer would the army dance to the tune of this troublemaker.

His wife Alexandra had no news of his whereabouts until weeks later, when she recieved a short letter, which stated:

Many greetings. Do not grieve, for grief does no good in this world. I am alive, although I don’t know for how long. Try to find out where I am every now and then. In rememberance, A.

On November 5 1941 Pekurinen arrived at the front. As his guardians were ordered 25 year old Sergeant Kivelä and 23 year old Private Kinnunen. They, as well as the three other soldiers around were aware of Pekurinen’s history and immediately tried to do their best to protect him. They treated him well, offered him food and cigarrettes and especially Kinnunen did his best to try to lift his spirits. Later they described Pekurinen as calm and withdrawn. He would speak only if spoken to and did not react even to granades hitting near their tent. Their attempts to convince him to take up arms came only after they heard that he was ordered to be executed.

By Finnish marshal law all deserters caught were to be returned to their units. If they refused to engage in warfare, they had to be put in order by any means necessary. At the front Pekurinen still refused to wear a uniform or bear arms. Following an order issued by Captain Pentti Valkonen, he was ordered to be executed without trial. The order the shoot Pekurinen first went to his guards, Sergeant Kivelä and Private Kinnunen. They both refused. Only the third soldier, Corporal Asikainen, obeyed Valkonen’s direct order. And on the 5 November 1941 Arndt Pekurinen was shot dead by his own army in Suomussalmi.

After the war, an investigation of Pekurinen’s death was begun but never completed. He remained effectively forgotten for over fifty years, until the publication in 1998 of the book Courage: The life and execution of Arndt Pekurinen by Erno Paasilinna. The city of Helsinki named a park Arndt Pekurisen puisto (The park of Arndt Pekurinen) in his memory. It is conveniently situated next to the so-called Peace Station, the headquarters of Finland’s organization for conscientious objectors.

3 Comments

Filed under Art & Music, In the News, Non-military service