Tag Archives: theatre

Konst för konstens skull

Hamlet: riktig konst

Hamlet: riktig konst

Suna Vuori skriver i ett långt debattinlägg på Helsingin Sanomat om konstens samhälleliga förfall i ett tidevarv då massproducerad Hollywoodfilm och konsol- och datorspel kör förbi den seriösa konsten. En kompis postade artikeln på Facebook och jag röt till.

”Vad är det där för elitismdravel? Varför är tavlor mer konst än videospel? Är fransk impressionistisk film mer värd än amerikansk actionfilm?
Antingen är folk intresserade av konst eller sen inte. På samma sätt som allt annat kulturliv i världen tvingas komma till rätta med den nya snabba, interaktiva värld vi lever i, måste också konsten göra det. Är konsten inte relevant, så är det konstens eget fel.”
Så skrev jag. Jag har inte ändrat mig, men ok, jag ögnade mest genom Vuoris text. Hon har vissa poänger, men jag håller ändå inte med – på flera punkter. Vuori har två huvudteser som hon på sätt och vis artificiellt blandar ihop. Den första är uppskattningen för konst, som hon menar att har försvunnit, att man i dag i stället för att uppskatta konsten för vad den är i stället försöker mäta den i pengar. Den andra är att konsten i dag trängs ut av pseudokonst som Hollywoodfilmer och videospel, som är ämnade att nå en så bred målgrupp som möjligt. I dag konsumerar vi underhållning för underhållningens skull, inte konst för konstens skull, skriver hon.

Min kompis försvarade förhållningssättet:
”Men om vi slutar bry oss om att se varandras skapande som ett personlig uttryck för vem vi är eller vad vi tycker, och bara förväntar oss att bli underhållna av varandra, blir vår dialog ytlig och kanske lidande. I ett större perspektiv blir detta ett samhällsfenomen som jag tror oroar både Suna Vuori och mig själv – vi har tröttnat på att bry oss om vad andra människor vill få fram genom att skapa – kanske för att allt redan är sagt, som NN nämnde, eller kanske för att vi blir så överväldigade av mängden – att allt numera är lika trivialt ur ett sociopolitiskt perspektiv. Kvarstår endast det ekonomiska imperativet, den enda okränkbara måttstocken.”

Graffitimonopol. Från bloggen Local Nomad: http://blog.localnomad.com/en/2012/12/03/graffiti-in-new-york/

Graffitimonopol. Från bloggen Local Nomad: http://blog.localnomad.com/en/2012/12/03/graffiti-in-new-york/

Om vi börjar med uppskattningen för konst. För det första frågar jag mig: Vem är det som har slutat uppskatta konst? Är det de politiska beslutsfattarna, kritikerna, medierna eller den breda allmänheten? Enligt statistikcentralen har personer i Finland som går på teater, konserter, konstmuseer och utställningar och ökat med mellan runt 5 och 10 procent beroende på konstform mellan 1999 och 2009. Dans och opera är närmast oförändrade. Det skvallrar åtminstone inte om att konsten i allmänhetens ögon skulle ha sjunkit. För alla konstformer utom de sistnämnda ligger deltagarantalet på över 40 procent av befolkningen per år. Svenska kulturrådet redovisar två kartläggningar på kulturdeltagande mellan 1989 och 2009. De visar en knapp nedgång på mellan 5 och 1 procent (beroende på undersökningen) för teaterbesök och samma siffror för bokläsande. Inte heller det skvallrar om någon massflykt från konsten under de senaste 20 åren.

Konstens andel av statsbudgeten har sedan 2004 stigit från drygt 330 miljoner euro till drygt 430 miljoner euro, så inte heller där ser jag något speciellt hot mot konstfältet. Kulturminister Arhinmäki har i år dessutom lyckats avstyra stora nedskärningar i stödet till Nationaloperan och Nationateatern, så det tycks också finnas försvarare för högkulturen bland beslutsfattarna.

Suna Vuori lyfter för sin del fram en romantiserad bild av den stora uppskattningen för konst på 1800-talet. Då var det sannerligen ingen som ifrågasatte konstens storhet, skriver hon. Men nu glömmer Suna Vuori att på 1800-talet var konsten ett elitens privilegium. Konst gjordes av de konstnärer som hade möjlighet att gå på konstakademi eller hade välbemedlade beskyddare inom den konstnärliga eliten. De flesta av dem var, som vi vet, män. Kvinnors konst var inte speciellt mycket värd, såvida man inte råkade vara en alldeles exceptionell talang som Jenny Nyström eller Helene Scherfbeck. Konsten debatterarades av universitetsprofessorer i akademiska journaler eller de nya dagstidningarna som också mer allmänt började finnas tillgängliga för pöbeln. I de stora städerna Borgå, Åbo, Helsingfors och Vasa fanns konstgallerier dit man kunde gå och beundra konsten om man hade tillräckligt prydliga kläder för att ta till sig dylikt. Däremot var det nog få i de fattiga torparstugorna på landsbygden som deltog i det konstnärliga samtalet eller gick på Svenska Teatern. Många av dem var dessutom analfabeter och kunde således inte delta i det konstnärliga samtalet även om de ville.

Parlamentshusets sol av Monet, från wikipaintings.org

Manneport av Monet, från wikipaintings.org

De var i och med folkskolornas utbredning och den av arbetarrörelsen påkallade välfärdsmodellen som också vanligt folk på 1900-talet kunde börja ta till sig och utöva konst. Dagstidningar, radio, bio, tv och senare internet skapade en revolution av massmedial konst och underhållning som plötsligt vem som helst kunde ta till sig. Med detta kom först följetongerna, dessa forntidens Kauniit ja rohkeat om arabiska prinsar från fjärran länder i Allers magasin. Strunt, underhållning och tidsfördriv, ansåg de flesta inom konstvärlden. Det samma gällde bland annat fotografin, som egentligen inte etablerade sig som en konstform i Finland innan 80- eller egentligen 90-talet. Fotografi var väl gott och väl som dokumentering, men konst var det inte. Även teatern och filmen har ju sitt ursprung som skådespel för folket, underhållning och tidsfördriv. Shakespeare skrev sina pjäser för att de skulle sälja biljetter. Populärmusikens historia som folkets opium behöver vi väl inte heller gå in på.

Problemet i dag är att alla plötsligt är kritiker och i den allmänna debattens ögon är det ingen skillnad på värdet av den senaste utställningen på Kiasma eller Kaija Saariahos senaste musikverk, eller på den andra sidan, det senaste avsnittet av Game of Thrones eller den senaste versionen av Assassin’s Creed. Underhållningen har nu tagit sitt rättmätiga värde i den sociala diskussionen, vilket betyder att vi nu har seriösa artiklar i tidningarna om hiphop och en kulturminister som anser att graffiti är en legitim konstform. En allt större del av detta tar också upp den plats av kulturdiskussionen som förut dominerades helt och hållet av så kallad finkultur, vilket skapar en uppfattning om att folk inte längre bryr sig om den traditionella konsten.

Promobild för spelet Assassin's Creed, i en branch som sysselsätter tusentals konstnärer.

Promobild för spelet Assassin’s Creed, i en branch som sysselsätter tusentals konstnärer.

Som statistiken visar betyder det inte att utövare av traditionell konst eller besökare för teater och konst har minskat eller försvunnit. Inte heller tror jag att det betyder att de som verkligen bryr sig om djuplodande, filosofiska samtal om konst skulle ha försvunnit nånstans. De får bara mindre utrymme och överröstas lättare av det flöde av lättsmält underhållning och pengastinn reklam som tutas ur alla strutar.

Sedan kan jag hålla med om att det finns ett problem i att allt mer görs i syfte att man ska tjäna pengar på konsten. Även dig, kära vän, håller jag med om att konsten inte ska mätas enligt den ekonomiska måttstocken. Men här är vi inne i ett djupare samhälleligt fenomen än konstdiskussionen, som har att göra med den nyliberala samhällssyn som är dominerande i dagens affärsvärld och politik, och i förlängningen även hos konstfinansiärer och personer på ledande poster inom konstvärlden. Detsamma gäller det mediala flödet där sensationsklickande som ska locka annonsörer blir viktigare än det seriösa samtalet. Då det blir mer intressant att se Beyonces bröstvårtor än att lyssna på hennes senaste skiva.

Promobild för Beyonce

Promobild för Beyonce

Vad jag vill med detta långa inlägg är kanske dels att ge en tröst till alla desperata konstutövare. Vi finns härute, vi som uppskattar konst, som fortfarande vill att konsten ska ge oss en insikt, en förståelse, en diskussion, en fråga, kanske en sanning. Vi bara hörs och syns inte lika mycket längre. För det andra anser jag att konstvärlden befinner sig i ett brytningsskede. Konst för konstens skull kanske inte längre är relevant. Vad är konst och vem kan kallas konstnär är frågor som igen har aktualiserats. Är konst fortfarande konst om den inte har någon relevans för andra än dess skapare? Kan denna nya situation då konsten tvingas konkurrera med underhållningen sporra till bättre konst? Konst som kan ta sin plats i flödet, eller ännu bättre, bryta flödet? Om konstens roll ska vara att skapa dialog, insikt och diskussion, får väl konsten se till att göra det. Om den inte klarar av det, kanske det inte är så bra konst?

Advertisements

3 Comments

Filed under Art & Music

Berlin, my love

A short update: First of all I want to thank my dear old friend Jeppe and my dear new friend Denitsa for a wonderful time in Berlin. You were great hosts.

Deni

Three days is far too short a time to spend in Berlin, but fortunately I had some great guides to show me a few places I never would have found on my own, such as the bizarre outdoor karaoke at a huge amfitheater with hundreds of people cheering the singer, the (n)ostalgia bar Die Tagung – old Bar Loose now moved to East Berlin, and the freaky but ultimately cool and cozy nightclub Madame Claude, an avantgarde music bar with everything upside down, situated in an old brothel.

Jeppe

All the old shops, markets and bakeries that have completely disappeared from Finland. Every street seems to have it’s own little bakery shop that serves hearty breakfeasts and snacks into the night. And the bars seem to have no closing times at all.

Saw the complex play that Jeppe directed from Gertrude Stein’s incomprehenseable prose lyric on the sixth floor of an old brick building, chatted with actors smoking in the staircase, watched Jeppe perform Simon & Garfunkel songs on his guitar with an Austrian juggler on the U-Bahn, got drunk, laughed, sang, slept with a teddy bear and smiled a lot. Thank you.

Spilling beer in the park

1 Comment

Filed under Art & Music, Misc diary entries, Travel

Just Like a Man – fullgod kabaré

Jag såg ikväll Blaue Fraus föreställning Just Like a Man och tyckte, Ny Tids sågverk till recension till trots, att det var en behaglig och underhållande kabaréföreställning. Det var knappast djupt eller ens insiktsfullt, men hej, ensemblen hälsar ju ren i början publiken välkommen till en kabaréföreställning. Vill man med våld söka stora betydelser i den, blir man nog besviken. Vill man istället njuta av personliga, ibland humoristiska, ibland väldigt välsjungna, versioner av musik av Lou Reed, Bob Dylan och Leonard Cohen, blir man däremot glad.

Insprängt mellan musiknumren finns, visserligen väldigt lösryckta, funderingar kring dessa artister, tydligen personligen skrivna av ensemblen. Dessutom leker man lättsamt med manlighetsbegreppet utan att någonsin predika eller bli pretentiös. Det är gjort med glimten i ögat och är knappast menat att tas allt för allvarligt. Jag gillar att ensemblen inte försökt göra det hela till mer än det är, en liten kvälls fundering över varför dessa tre manliga ikoner blivit så inflytelserika och vad de väcker för tankar om manlighet och kvinnlighet. Det här är inget underlag för någon genusdebatt, och jag gillar att man kunnat ta sig an projektet som en liten hyllning till manligheten, hur den nu sen ser ut för var och en, eller kanske snarare en liten hyllning till alla dessa män och kvinnor och de där någonstans emellan som försöker komma underfund med manlighetens mysterium. Dessutom gillar jag att man inte gått in för att läsa in för mycket i de tre artisternas lyrik eller ens försöker sig på att analysera den. Musiken och orden får stå för sig själva. Det är ledigt, chosefritt, ärligt och för det mesta helt enkelt ganska kul.

Den bisarra koreografin som snarast ser ut som teaterhögskole-elevers övningar blir jag inte klok på, men inte stör den mig nämnvärt heller.

Nä, ta och lägg de akademiska genusglasögonen på nattduksbordet en stund och dra rumpan till de sista föreställningarna av Just Like a Man på Klockriketeatern/Dianascenen och njut av lite harmlös kabaré, vetja.

Leave a comment

Filed under Art & Music

How to tour in a band or whatever

This must be one of the best lists of advice ever. Great for any band, tight group of people working together … or whatever.

1. Don’t Complain.  Bitching, moaning, whining is tour cancer. If something is wrong, fix it or shut the fuck up you fucking dick. Goddamn.
2. If you fart, claim it.
3. Don’t Lose shit. Everybody loses shit. Don’t fucking do it. Asshole.
4. Don’t fuck anyone in the band. There are tons of people to fuck who are not in this band. Dumbass.
5. If you feel like shit all the time, drink less beer at the gig. You will play better & feel better. What are you…..a child? Some have the endurance for self abuse. Most don’t.
6. Remember the soundman’s name. He will do a better job.
7. Eat oranges. Cures constipation & prevents colds.
8. Masturbate, duh… Where & when? Be creative. You’re an artist right?
9. If YOU cant carry your suitcase 3 blocks, it’s too goddamn big.
10. Respect public space in the van. Don’t clutter, you Fuck.

The author


11. If you borrow something, return it. Not Fucked Up.
12. Do Not let the promoter dick you or talk you out of the guarantee. If there were not enough people there, it’s their fault.
13. Driver picks the music.
14. One navigator only (usually sitting shotgun). Everyone else, shut the fuck up.
15. Soundcheck is for checking sounds. Shut the fuck up while everyone else is checking.
16. Don’t wander off. Let someone know where you are.
17. Clean up after yourself. What are you…a goddamn toddler?
18. Touring makes everyone bi-polar. Ride the waves as best you can, and remember, moods pass, so don’t make any snap decisions or declarations when you are drunk or insane.
19. Fast food is Poison.
20. The guestlist is for friends, family & people you might want to fuck. Everyone else can pay. They have day jobs.
21. Dont evaluate your whole life while you’re sitting in a janitor closet waiting to go on. You think you’re above having shitty days at work? Shut up & do your goddamn job.

This list was written under the influence of lots of esspresso & anti-depressants while on tour w/ such greats as Shearwater, Swans, Smog, Lisa Germano, Angels of Light, Bill Callahan, & many more. I hope this list will help you get along w/ your co-workers whatever your job is. Contributions to the list by Jordan Geiger, Kimberly Burke, Brian Orloff, Brian Phillips Celebrity Gang Bang, Kevin Schneider, Jonathan Meiburg, Michael Gira and some other folks.

Amanda

Humppe’s edit: This list was actually written by Angels of Light drummer Thor, and I ripped it from Amanda Palmer’s blog. Apparently it was written way back in -04 and is considered as a classic. 😉

3 Comments

Filed under Art & Music

En rättelse

Jag blev just tillrättavisad angående min text om Teater 90 grader. Gänget har inte alls bara två anställda skådisar som jag trodde, utan ett flertal, ursäkta råddet. Ni hittar dem här: http://www.teater90.com/

Tack Maria!

Leave a comment

Filed under Art & Music

Bra teater

Såg häromdagen Teater 90 graders pjäs Aniara och funderade att gruppen verkligen är en gåva till den finlandssvenska teatern. Har nu sett två av teaterns pjäser, den förra var den omtalade Godhet är – hyvä on som spelades i Helsingfors botaniska trädgård. Ingen av gångerna har jag varit förbehållningslöst positiv, men båda gångerna har jag lämnat teatern med en känsla av att jag sett fräsch, nyskapande teater.

Science Fiction är inte precis en stapelvara på teater, och Harry Martinsons filosofiska sci-fi-vers är inte lätt att göra rättvisa på scen. Det är alltså inte fråga om nån dubiös Star Trek-jargong, utan det rör sig på samma nivå som att göra Shakespeare på originalvers, kom ihåg att Martinson fått Nobels litteraturpris. Hos vissa av skådespelarna sitter versen precis där den ska, medan andra får kämpa lite. Det är inte utan att man känner med ungerska Ágnes Kaszás. Hon måtte ha kämpat med det svenska uttalet, men då man redan har svårt att hänga med i vad de svenskspråkiga skådespelarna säger då de kommer upp i varv, är det hart när omöjligt att förstå ett ord av Kaszás repliker då hon talar svenska. Detta kompenserar hon dock med en fullkomligt bedårande utstrålning och obetalbar mimik, bland annat som den lustfyllda Daisy Doody.

Teater 90 grader har lyckats omvandla Kabelfabrikens pannhall ömsom till kabinen i ett rymdskepp, ömsom till den yttre rymdens mörka tomhet. Ljusplaneringen är genialisk och skapar precis den rätta känsla man känner igen från stämningsfyllda sci-fi-filmer som 2001: A Space Odyssey, Alien eller Blade Runner. Den centrala upplevelsedatorn Miman blinkar i slutet på en lång gång med sitt lockande laserljus, tills också den slocknar. Aniara behandlar besättningen och passagerarna på rymdfarkosten Aniara, på väg med 8000 emigranter från ett kärnvapenförstört Jorden till Mars. Allt går dock åt pipan då farkosten stöter på en asteroid och slungas ut i en planlös resa i rymden. Passagerarna finner råd, tröst och verklighetsflykt i allt från sex till religion, från dans till meditation, allt för att slippa tänka på det oundvikliga slutet då resurserna tar slut och den sista lyktan slocknar. Alla dessa olika sinnesstämningar och skeden porträtteras med vita strålkastare, discoljus, små lampor som fungerar som ljuspunkter i den ofantliga mörka rymden. Också skådespelarna får agera ljustekniker med ficklampor och stearinljus.

Om ljuset är imponernade, är också ljudet det. Det hade varit lockande att fylla pjäsen med tekniska elektroniska ljud, men ljudmagikern Kristian Ekholm har tillsammans med regissören Aleksis Meaney valt att gå andra vägen och använda skådespelarnas röster och analoga instrument (med undantag för en synth) för att skapa rymdens ljud och ljuder gör det hela tiden, inte minst de verser som Markus Fagerudd tonsatt. Alla skådespelare får också agera musiker, med bland annat kontrabas, gitarr, trummor, munharmonika, synth och övriga instrument och element.

I Robert Kock och Edith Holmström har teatern redan två av Svenskfinlands mest mångsidiga skådespelare och man kan inte annat än häpna inför Holmströms förvandlingar under pjäsens gång. Maria Ahlroth har en fantasisk energi och närvaro och en så genomträngande blick att det kryper i skinnet på en då hon sätter den sidan till. Det gör hennes förvandling till stendum disco-idiot desto mer festlig. Maria Udd fungerar utmärkt både i komiska och hysteriska partier och Peter Kanerva hämtar ett välbehövligt lugn till ensemblen.

Trots att man missar en hel del av versen och det ibland är svårt att skapa sig en helhetsuppfattning av skeendena, är Aniara en stark upplevelse och framför allt en medryckande resa, kanske ut i yttre rymden, kanske någonstans djupt in i sig själv. Teater 90 grader fortsätter att imponera, inte med felfria och säkra föreställningar, utan med teater som känns ny och annorlunda, och med ett imponerande högklassigt teaterhantverk på alla fronter.

Leave a comment

Filed under Art & Music, Non-military service

Portraits

Lasse hiding from the cold rays of day

I haven’t actually shot proper press shots with a high quality camera since I worked at Åbo Underrättelser news paper (if you don’t count the band pics I’ve taken, but rock photography really is a breed of its own). So one of the cool things that have come with my civilian service at Ny Tid is the chance to try my hand at good old-fashioned press portraits once again – with the added bonus of having some knowledge of image editing, which I didn’t have back in the days. Since I still don’t have any formal training in the matter, it’s still a largely trial-and-error-based process, but I have come up with a few tricks that I hope will one day come to give my pictures a personal touch. Here are a few portraits from the last month and a half. Above and below are two pics of cartoonists Lasse Garoff and Jason Weckman which didn’t end up in the paper.

A clear-eyed Jason

Icelandic author/director Andri Snær Magnason standing outside Mbar.

Reporter/author Tomas Jansson at the set of his debut play Bunden (again a pic not featured in the paper)

Culture worker Nina Gran at the city of Helsinki

Iraqi-Finnish video artist Adel Abidin at the press opening of his installation at the Finnish museum of contemporary art, Kiasma.

I know I promised some pics from the theatre rehearsals in Dalsbruk, but I already put up some backstage pics at Facebook, and I’m gonna have to hang on to the other shots until we manage to open a new website, so have patiance, folks.

Leave a comment

Filed under Art & Music, Non-military service, Photos