Tag Archives: Sweden

Den förlorade diskussionen?

The things that come out of your mouth sometimes ...

The things that come out of your mouth sometimes …

I mars 2008 satt jag på Svenska Yles nyhetsredaktion då tidningen Hymy gick ut med nyheten om att dåvarande utrikesminister Ilkka Kanerva hade skickat snuskmeddelanden till den då för allmänheten okända erotiska dansaren Johanna Tukiainen. Det måste ha varit en kväll eller ett veckoslut eftersom det inte fanns många andra än jag och en webbredaktör på jobb. Vi diskuterade om vi borde skriva ett telegram på det, men jag fnös och sade att det väl inte har nåt som helst seriöst nyhetsvärde. Han får väl snacka hur mycket snusk han vill med sina bekanta, tänkte jag. Men snart såg vi hur nyheten dök upp på seriösa nyhetssidor som Helsingin Sanomat och Hufvudstadsbladet och insåg att vi väl var tvungna att skriva en rad på det vi också. Knappt två månader senare avgick Kanerva som minister. Det var första gången jag insåg att något hade förändrats i Finlands medie- och diskussionskultur.

Nu ska jag komma med en liten brasklapp. Det här är inte en kritik mot medier, inte heller mot vare sig feminister eller antifeminister, rasister eller antirasister. Det är inte ett försök att förringa någons argument eller upplevelser, inte heller att styrka någon annans. Kanske är det ett försök att reda upp trådarna i min hjärna.

År 2008 markerade startskottet också för långdansen kring valfinansieringen i Finland, som var ett sunt tecken på att finländska journalister på allvar var redo att gräva i politikernas smutstvätt. Men på samma gång blev det starten för en trend med politiker som i stund och annan tjöt om medial häxjakt och mediedrev och inspirerade av våra lättstötta västra grannar började de frossa i ordet ”kränkning”. I svallvågorna blev också statsministerns ugnspotatis och ömhetsbetygelser nyhetsstoff. Året innan hade Sannfinländarna ökat sina mandat i riksdagen med 150 procent, till stor del tack vare Tony Halme med sin ”Exit only” tatuering ovanför rövskarven och bakgrundskrafterna i Suomen Sisu hade efter mycket målmedvetet arbete lyckats lyfta fram diskussionen om invandring i massmedier och politik. I Sverige ställde Feministiskt initiativ ett par år tidigare med Gudrun Schyman i spetsen upp i riksdagsvalet, vilket startade en eldfängd debatt om feminism, som sedermera också tog fart i Finland. Facebook och Twitter hade sökt sig in i den offentliga debatten, de traditionella medierna såg sig på nätet tvungna att tävla med skandalmedierna i rubriksättning och ämnesval och bloggar blev i allt större grad den nya arenan för samhällelig diskussion.

Medie- och debattlandskapet som vi känner det i dag hade fötts.

I dag blir jag själv allt tröttare på att diskussionen, oberoende av vad den gäller, är så polariserad. Man är antingen kulturmarxistblomhattstant eller nynazistrasist, antingen militant feministfitta eller kvinnohatande gubbslem. Antingen kränkt eller hatare. Alla bär vi i dag på någon form av radikalåsikt, det må sedan gälla jämställdhet, ekonomi, miljö, kultur, musik, politik eller religion. Varenda mening man yttrar blir ett ställningstagande. Och allt tas på fullaste gravallvar. Om någon i ilskan eller kvällströttheten skriver ett slarvigt formulerat blogginlägg som samlar kommentarer, lyfts det i medierna fram som ”uppståndelse” och så är diskussionen igång. Detsamma gäller om man som radiopratare slänger in en sarkastisk kommentar. Vågar man yttra fördomen om rika finlandssvenskar blir man svenskhatare och påtalar man Sveriges roll för Finland är man landsförrädare.

Alla diskussioner ovan är viktiga och BÖR föras. Men vi rutar in oss (jag är själv ingalunda oskyldig) i ett hörn om vi bara ser saker i svart och vitt. Därför har jag inte orkat ge mig in i diskussionen om kaktusgate eller näthat. Orkar inte ta mig an Janne Josefsson och Maria Sveland. Orkar inte med Paula Salovaara och Finland är svenskt. Det känns som om jag bara fortsätter tjuta i en förutbestämd kör, oberoende av vilken sida jag tar i diskussionen. För jag måste välja en sida för att skapa en klatsching rubrik. Jag skrev på ZXC Music tidigare om Krista Siegfrids och efterlyste medieläsningsförmåga och sinne för proportioner. Det gäller också detta. Och så kan jag väl lägga till hövlighet, avvägande och analys.

Å andra sidan är det fruktansvärt uppiggande att man vågar ta strid och jag högaktar alla dem som har mod att säga saker som måste bli sagda. Jag hurrar då någon antirasist ger Sannfinländare en verbal örfil så det svänger om det. Sidor som Jussi Halla-ahon kootut sanansa syömiset, Vita kränkta män och Kunnollisvaalit har gjort ovärderliga samhällsinsatser för att lyfta fram det unkna och murkna i våra nordiska folkhem. I politiken måste man ibland ta till storsläggan för att få fram budskapet och jag älskar en eldig debatt som kan hålla en hög intellektuell standard. Minoriteter och förtryckta måste få ryta till. Att föra väsen, dunka huvet i väggen, krossa glastaket  och med våld föra fram nya ämnen i den samhälleliga debatten är ibland det enda sättet att förändra samhället. “Mota Olle i grind” och “Släpp ingen jävel över bron” är de enda förhållningssätt man kan ha till rasister och högerextremister.

Och jag vet att jag borde ta alla de diskussioner jag inte orkar ta. Det är bara så beklämmande om all samhällelig debatt måste skrikas.

5 Comments

Filed under Ponderings

Bloggar och drev

Bloggblogg. Jag kastade ett öga på min blogglista i brist på bättre sysselsättning och insåg att nån borde sätta en bunsenbrännare i rumpan på Basse Nyberg. Under den senaste månaden har han genomgått en regression till värsta myspysbloggaren. Helen Korpak fortsätter att ladda upp härliga bilder och Kapten Shrimpi driver vidare på sin ytterst personliga kurs.

Men jag ska speciellt lyfta fram ett inlägg av min favoritbloggare för tillfället, Erik Berg, som driver bloggen Approximation. Så här i samband med den absurda mediekampanjen mot svenska sosseledaren Håkan Juholt, läs inlägget här!

Ett utdrag:

Vi har sett mediedrevet gå förr, dess dynamik är vid det här laget välkänd. Den påminner om vad som sker på en skolgård när ett barn har fastnat i mobbarnas sökljus och en illasinnad ryktesspridning drar igång. Snart är det fritt fram att hitta på vilka lögner som helst om offret och alla är beredda att tro på dom utan eftertanke.

Då jag har lite tid ska jag ta och spinna vidare på ämnet mediedrev, fast tvärtom. Tills dess får ni hålla tillgodo med mina bilder. 😉

Leave a comment

Filed under In the News

Hockey Hangover

Pasi Nurminen är inte den enda som har hockeykrabbis

Finland fick äntligen sitt efterlängtade hockeyguld, men efterspelet har varit allt annat än snyggt. Liksom två och en halv miljon andra finländare satt jag också spänt och följde med hockeyfinalen. Också jag var glad och stolt över våra underdogs som spelade ut Sverige fullkomligt och lyckades återställa något av landets lite skamfilade hockeyrykte. Jag tyckte att det var undebart att se den spontana glädjefest som bröt ut i centrum av Helsingfors efter matchen. Men som med de flesta riktigt bra fester, kändes det inte riktigt lika bra dagen efter.

Att vara stolt över sitt hockeylag och sitt land är en sak. Att använda en hockeymatch som svepskäl för att uttrycka nationalistiska åsikter och yttra främlings- och minoritetsfientliga hot på gatorna är nånting helt annat. Tyvärr är den finländska sportkulturen, och alldeles speciellt hockeykulturen, nära förknippad med nationalism. Nu vill jag naturligtvis inte dra alla hockeyfans över en och samma kam, men det finns tyvärr en tendens bland många soffidrottare att använda hockeyframgångar som ett nästan nietzscheanskt übermensch-argument. När Finland vinner hockey-vm höjs den ”finländska rasen” på nåt sätt över alla andra människor. Hockeyn är så förknippad med nationella symboler och myter, inte minst kriget, att den blir en språngbräda för en hel del otrevliga element.

Alla hockeyfans är tack och lov inte främlingsfientliga.

Kanske var de här elementen ännu tydligare nu efter Sannfinländarnas valframgång, eller kanske var folk bara mer uppmärksamma för dem. Det hela inleddes med en modig kvinna vid namn Paloma Hannonen, som i en adress och ett öppet brev bad hockeylandslaget berätta vad de tyckte om rasism. I brevet berättar hon om hur hon under söndagens festligheter på stan först hört folk högljutt slänga ut en fråga om huruvida någon vågar erkänna att de är svenska, sedan hört ett annat gäng utropa att i natt skulle sannerligen alla utlänningar få på käften. Senare hade hon och hennes pojkvän i spårvagnen råkat på ett storväxt hockeyfan som hotade två mörkhyade pojkar och kallade dem för terrorister. I ett exemplariskt reportage från måndagens festligheter på Salutorget berättade Svenska Yles Heidi Grandell att hon upplevt liknande situationer.

De som uppträdde på tillställningen gjorde inte heller mycket för att motverka situationen då komikern Aku Hirviniemi förklarar att hockey är ett enkelt spel: “laitetaan kaverit rasiaan ja vedetään hurria turpaan” (man sätter killarna i en ask och ger svensken på käften). Det som också är intressant är att bland en hel del firare verkar det viktiga inte vara att Finland vann vm-guld. Inte heller ens att Finland vann finalen mot Sverige. Nej, det viktigaste verkar vara att vi förödmjukade svenskarna. Mycket energi har gått åt att håna Sverige och svenska hockeylandslaget, vilket ju knappast kan ses som väldigt sportsligt, de får tillräckligt med spott och spe från den egna pressen. På nåt sätt förvandlas det här också till en uppmaning att fortsätta med att bokstavligen ge svenskar, inklusive finlandssvenskar, på käften. Låt då vara att svensk kvällspress nog inte gjorde mycket för att förebygga situationen innan matchen, då deras ”experter” på flera olika håll gjorde det klart och tydligt att det finns nåt i den finska nationalsjälen som gör att Finland helt enkelt inte kan vinna mot Sverige.

Festfolket utnyttjade situationen för folkuppvigling, säger Roger Talermo.

All heder ska ändå ges åt hockeyförbundets boss Kalervo Kummola, som genast då planet från Slovakien landat i Helsingfors, självmant tog avstånd från vad han kallade för ”negativa biverkningar” av firandet, av allt att döma efter att tidningen Mondos chefredaktör Heikki Valkama mailat honom om saken. Heder också åt Nelonen/Sanoma, som mig veterligen är det enda mediet som verkligen konfronterat laget med frågan. Lagkaptenen Mikko Koivu svarade att guldlagets stora styrka varit att alla individer i laget har respekterat varandra trots deras olikheter och att det är en bra förebild för Finlands folk. Finländska olympiska kommitténs ordförande Roger Talermo fördömer enligt ÖT de aggressiva uttalandena som festgänget på Salutorget gav uttryck för, speciellt Hirviniemis uppträdande. Enligt Talermo utnyttjade festfolket tillfället till något som liknade folkuppvigling. Han poängterade också att han ser med oro på att man i stället för att hylla lejonen gläds över Tre Kronors misslyckande.

En annan, betydligt mindre allvarlig grej, men en som ändå fått min hockeyglädje att dämpas, har varit det finska lagets uppträdande efter matchen. Det var klart vartåt det barkade redan då planet landade och ett gäng förfriskade spelare vällde ut på röda mattan. Sist av alla kom målvaktstränaren Pasi Nurminen, som måste ledas ned för trappan med andretränaren Pertti Matikainens hjälp. Väl nere på fast mark, gav balansen vika och Nurminen ramlade raklång över vinstpokalen, som Koivu ceremoniellt lagt på röda mattan i väntan på att truppen skulle vara samlad.

Managern Timo Jutila var en annan som hade ögonen i kors på flygplatsen då han gav en jollrande inrervju om ”rillande”. Till hans försvar ska ju sägas att han hade vett att inte delta i firandet på Salutorget.

Priset tog ändå Anssi Salmela, som med våld ville säga något åt Yles tv-journalist. Först såsade han på en stund på dålig svenska, vilket väl skulle vara menat som en pik åt svenskarna, även om ingen förstod vad det var han egentligen ville säga, sedan började han på finska tala om Mikael Granlunds kvinnliga fans och sa att de gärna fick skicka honom sina telefonnummer, varpå han elakt och ironiskt sa att guldet inte kunde ha vunnits utan Hovinens och Joensuus insatser, alltså de två spelare som inte fick spela under VM. Allt detta medan han vinglade runt, sluddrade och grävde fram sin snusprilla från munnen.

Mikael Granlund svajade runt på sightseeing-bussens övre våning och viftade med en ölflaska då laget anlände till torget och både i dag och i går har vi fått se ett otal intervjuer med mer eller mindre berusade hockeyspelare, tack och lov har de själva inte gjort sig skyldiga till några osmakliga kommentarer.

Granlund föregick med gott exempel.

Hade det varit fråga om politiker som kommit hem från en representationsresa, hade hela bunten fått avgå för länge sen. Förstå mig inte fel, de är sannerligen värda sin fest och jag menar inte att de borde stå som tända ljus och svärmorsdrömmar, men de visste alla att de har en bunt intervjuer och representationsuppdrag att sköta då de kom hem, kanske kunde man från lagledningens sida uppmanat spelarna att ta det lite lugnt med supandet tills festen på torget är över. Men det är ju svårt att uppmana spelarna då tränare och lagledning hör till dem som är allra värst. Tack och lov hade åtminstone kapten Koivu förstått att ta det lite lugnt så att han nu inte stod alldeles med ögonen i kors då han tog emot hedersbetygelser av president Tarja Halonen. Anssi Salmela utmärkte sig däremot då han gav Halonen en fyllekram på scenen. Till och med chefstränaren Jukka Jalonen var tydligt berusad då han gav intervjuer. Å andra sidan kan man ju fråga sig varför alla journalister måste envisas med att intervjua dessa fyllon – bara för att än en gång fråga ”miltä nyt tuntuu?”

En förvånad Halonen får en fyllekram av Anssi Salmela.

Jag är inte den som brukar tala för formell etikett eller spotta i glaset. Jag förstår mycket väl att ett världsmästerskap kräver lite firande och jag unnar dem alla både lycko- och alkoholrus- Men som de förebilder de är för unga finländare och med tanke på vilka ambassadörer för idrott och hockey de är, tycker jag att man kan vänta sig ett visst ansvar – festen på torget och alla intervjuer är trots allt ett visst representationsuppdrag som man kan kräva att elitidrottare på den här nivån ska kunna ta på allvar. Nu har det bara varit pinsamt att se på hur spelarna och lagledningen har betett sig som – ja, fulla finnar på en Sverigebåt. Jag börjar ha rejäl hockeykrabbis av allt det här och vill snart helst glömma hela världsmästerskapet.

Jukka Jalonen har sort of bett lite om ursäkt för fylleriet, till Radio Nova säger han att det kanske inte är det bästa sättet för idoler att bete sig på. Också sponsorna Finnair och Elisa medger att man inte nödvändigtvis ville ge den här bilden utåt. Kulturminister Stefan Wallin ska enligt Svenska Yle ha diskuterat saken med hockeyförbundets Kummola.

21 Comments

Filed under In the News, Ponderings

Live från bokmässan

Nå inte riktigt, jag sitter nog hemma. Bokmässan i Helsingfors är lite som vappen om man jobbar inom kultur- och journalistbranschen. Vart än man vänder sig finns där nån som man måste säga morjens morjens åt. Och då finns Ny Tid ändå på den yttre kanten av det finlandssvenska klustret, i en korridor som inte är så tungt trafikerad som många andra. Man måste kolla lite för att hitta oss.

Vi har alldeles tydligt roadat för många tidningar till mässan och jag har avgett ett löfte om att äta upp min cigarrettask om vi lyckas bli av med alla.

I dag ska jag försöka hinna se Hencka Jansson på Tottiscenen kl 12, I kommer Gösta på Edith Södergran 13.00, samt Fredrik Lång och Nora Hämäläinen på Totti kl 13. Från och med 16 till 18 hittar ni mig i Ny Tids bås. Kom och plocka upp tidningar och köp en T-tröja!

Black is the new black, åtminstone om man är chefredaktör för en independent-tidskrift. Malin Nyqvist från Gorilla, Helen Korpak från Traum Noir och Josefin Almer från Presens.

Leave a comment

Filed under In the News, Non-military service, Photos

Why I do not die for my country

A little over two weeks of my ordeal at Lapinjärvi educational center has now gone by. Another two weeks lie ahead. During my stay here I have been forced to ponder why I have chosen this alternative.


Ever since I started thinking about these kind of matters, I have strongly resented the army. I wouldn’t go as far as calling myself a pacifist, not today. There was a time when I was naive enough to truly believe that war and violence could be eradicated from this earth of ours. I still believe in the theoretical possibility of this, and I think that it is a utopia worth striving for, but it is not a future that seems realistic until something very drastic and probably horrifying takes place.

But one thing I know is that violence and cruelty feed more violence and cruelty. And where there is a machinery of war, there will always be someone pouring fuel into the tank. Without bombs there would be no bomb raids and without guns no-one would die by the bullet. “Oh yes, let’s all hold hands and sing We Shall Overcome and smoke some pot” I can hear some of you saying. And, yes, there will probably always be feuds, disputes and wars and without standing armies we would have renegade warlords and so on. But how can a world in peace be possible if no-one believes in one? Can I truthfully say that I could never hold a gun at another person? No. I am no Ghandi. If it would be a choice between my life or the life of someone I love and shooting another person, I would pull the trigger. But that is beside the point.

The point is that I object to a state-financed institution, which main goal is to learn all men of this country to kill other human beings. I do not want to learn how to take a life in cold blood. That is the main reason to why I chose the civilian service instead of the military service.

The second reason has to do with the way the Finnish army is constructed and with the values and practices that are connected with it. Most of my friends who have done the military service say “I met a lot of interesting people, but overall it was just a lot of pointless crap”. The Finnish military education serves to make a smooth and unquestioning killing machine. Most guys who serve don’t see the point in getting awakened at four in the morning and start running around in a circle, neither do they see why it is so important that there are no creases in the bed sheets – and indeed why everyone must make their beds all over again if one person has been sloppy. Well, the point is just that – to make people stop looking for a point. Sooner or later it becomes easier to just stop thinking and do all that you are told, no matter how ridiculous it may seem – to become a robot. Listen, register, obey and follow routines. Never think for yourself.

And this, my friends, is what scares the living Jesus out of me. An army of cloned machines at the whim of whoever pulls the strings. People killing, bombing and burning – just because they are following orders. I will not be a part of that machinery.

Then we have the moral and ethical issues connected with the army, Home, God and Fatherland. We are supposed to worship a concept which is called Finland. It shall be a fortress and an ideal. We shall serve and protect its values, its honour and its pride. All shall salute the Flag and sing the national anthem with hearts bursting with pride. Why? I ask. I like my country, yes, but I don’t see why it is more worth saluting than Sweden, Russia or Zimbabwe. What is the national state but a theoretical concept, often extremely artificially constructed? Why would the people of one country recieve more reverence than those of another? In the army they still speak of The Russians with hushed voices, warning that the The Russians are hiding behind our borders with loaded guns. Why pose ordinary people of one country against ordinary people of another? I say we should unite against those why try to poison and destroy our brothers, stand up against tyranny and hatred, greed and war mongering (and bad movie quotes), regardless of what colours we see when we look at our flags. It is seldom the soldiers who wish to go to war. I suppose they would rather stay at home, in peace.

The problem here is of course the closed borders. We make walls and barriers to keep the world outside. There seems to be a strange concensus that he who is born on a patch of land should stay put and be content. Why does no-one question the bizarre notion that one who arrives on a spot of earth can lay claim to it? What if the first human being would have looked out over the Earth and concluded “This is my Earth and all who tread here must have my approval or move to the moon”? The Zimbabwean did not choose to become a Zimbabwean. Does the fact that he was unlucky to be born in a country in chaos and turmoil mean that he is forever doomed to povery and misery? How many wars could not have been avoided if the were no national states, no national anthems, no national pride? No institution that went on and on about The Russians.

And feeding this institution is a generation of war lovers. It is a strange paradox, that the generation born in the aftermath of the war, in the late forties and the fifties, is the one that is completely fixed on our Winter War. Most war veterans don’t want to talk about the war and if they do, they rarely have anything good to say. Many of them welcome their grandchildren performing the civilian service. My grandfather once said that he was happy that I didn’t want to learn how to kill people, and he served in both wars. But the next generation is completely war crazy. They can’t get enough of films and books and newspaper articles that discuss the Winter War. They stand proud with the hats in their mits shedding a tear when Maamme Laulu (the national anthem) is played and stand as guardians over Finnish Ideals. These are the guys who call us civilians servants faggots, enemies of the state, traitors, pussies, cowards. I am generalizing, of course not ALL of the generation share this view. But a large portion.

And all this also serves to feed opinions that I find freightening, which are now again on the rise in Finland. Xenophobia, militarism, egotism, isolation. The myth of Finland and The Finn is strong. There is a strong similarity to the fascist aryanism of the Third Reich. The Finn is caucasian, has a Christian upbringing, speaks Finnish and is, of course, born in Finland. He is preferably heterosexual, knows how to use an axe and a knife and guards his family with a shotgun. He is not corrupted by books and universities, but has a good heart and a strong will. If called to defend his country, he will leave all to engage in battle with red blood pulsating in his veins. All this leaves me with a distaste for the military.

But I do not deny that we, in this day and age, need some form of an army. The political realities of today makes it impossible for Finland to completely scrap the army. But a question that is hotly debated is the onw between the compulsory military service and an elite army. And in this case, I do believe that the compulsory service is the lesser of two evils. An elite guard of fanatical war crazies does not compell to me. But in my opinion the Finnish army is a dinosaur of a world that no longer exists, and one that is fed and fueled just because no-one really seems to know what to do with it. The army chiefs themselves say that they could only use a third of all soldiers if a war broke out today, there are simply too many. So why do we all then have to run around in the forest shooting at targets? Wouldn’t it be smarter to train all these young men in something that they really would have some use of? That the country and the people who live here would have some use of? Such as medical work, enviromental protection, cooking skills, social skills, history teaching, languages, technology, philosophy?

The army is outdated. Sometimes you have to invent the wheel again.

2 Comments

Filed under In the News, Non-military service, Ponderings