Tag Archives: society

Konst för konstens skull

Hamlet: riktig konst

Hamlet: riktig konst

Suna Vuori skriver i ett långt debattinlägg på Helsingin Sanomat om konstens samhälleliga förfall i ett tidevarv då massproducerad Hollywoodfilm och konsol- och datorspel kör förbi den seriösa konsten. En kompis postade artikeln på Facebook och jag röt till.

”Vad är det där för elitismdravel? Varför är tavlor mer konst än videospel? Är fransk impressionistisk film mer värd än amerikansk actionfilm?
Antingen är folk intresserade av konst eller sen inte. På samma sätt som allt annat kulturliv i världen tvingas komma till rätta med den nya snabba, interaktiva värld vi lever i, måste också konsten göra det. Är konsten inte relevant, så är det konstens eget fel.”
Så skrev jag. Jag har inte ändrat mig, men ok, jag ögnade mest genom Vuoris text. Hon har vissa poänger, men jag håller ändå inte med – på flera punkter. Vuori har två huvudteser som hon på sätt och vis artificiellt blandar ihop. Den första är uppskattningen för konst, som hon menar att har försvunnit, att man i dag i stället för att uppskatta konsten för vad den är i stället försöker mäta den i pengar. Den andra är att konsten i dag trängs ut av pseudokonst som Hollywoodfilmer och videospel, som är ämnade att nå en så bred målgrupp som möjligt. I dag konsumerar vi underhållning för underhållningens skull, inte konst för konstens skull, skriver hon.

Min kompis försvarade förhållningssättet:
”Men om vi slutar bry oss om att se varandras skapande som ett personlig uttryck för vem vi är eller vad vi tycker, och bara förväntar oss att bli underhållna av varandra, blir vår dialog ytlig och kanske lidande. I ett större perspektiv blir detta ett samhällsfenomen som jag tror oroar både Suna Vuori och mig själv – vi har tröttnat på att bry oss om vad andra människor vill få fram genom att skapa – kanske för att allt redan är sagt, som NN nämnde, eller kanske för att vi blir så överväldigade av mängden – att allt numera är lika trivialt ur ett sociopolitiskt perspektiv. Kvarstår endast det ekonomiska imperativet, den enda okränkbara måttstocken.”

Graffitimonopol. Från bloggen Local Nomad: http://blog.localnomad.com/en/2012/12/03/graffiti-in-new-york/

Graffitimonopol. Från bloggen Local Nomad: http://blog.localnomad.com/en/2012/12/03/graffiti-in-new-york/

Om vi börjar med uppskattningen för konst. För det första frågar jag mig: Vem är det som har slutat uppskatta konst? Är det de politiska beslutsfattarna, kritikerna, medierna eller den breda allmänheten? Enligt statistikcentralen har personer i Finland som går på teater, konserter, konstmuseer och utställningar och ökat med mellan runt 5 och 10 procent beroende på konstform mellan 1999 och 2009. Dans och opera är närmast oförändrade. Det skvallrar åtminstone inte om att konsten i allmänhetens ögon skulle ha sjunkit. För alla konstformer utom de sistnämnda ligger deltagarantalet på över 40 procent av befolkningen per år. Svenska kulturrådet redovisar två kartläggningar på kulturdeltagande mellan 1989 och 2009. De visar en knapp nedgång på mellan 5 och 1 procent (beroende på undersökningen) för teaterbesök och samma siffror för bokläsande. Inte heller det skvallrar om någon massflykt från konsten under de senaste 20 åren.

Konstens andel av statsbudgeten har sedan 2004 stigit från drygt 330 miljoner euro till drygt 430 miljoner euro, så inte heller där ser jag något speciellt hot mot konstfältet. Kulturminister Arhinmäki har i år dessutom lyckats avstyra stora nedskärningar i stödet till Nationaloperan och Nationateatern, så det tycks också finnas försvarare för högkulturen bland beslutsfattarna.

Suna Vuori lyfter för sin del fram en romantiserad bild av den stora uppskattningen för konst på 1800-talet. Då var det sannerligen ingen som ifrågasatte konstens storhet, skriver hon. Men nu glömmer Suna Vuori att på 1800-talet var konsten ett elitens privilegium. Konst gjordes av de konstnärer som hade möjlighet att gå på konstakademi eller hade välbemedlade beskyddare inom den konstnärliga eliten. De flesta av dem var, som vi vet, män. Kvinnors konst var inte speciellt mycket värd, såvida man inte råkade vara en alldeles exceptionell talang som Jenny Nyström eller Helene Scherfbeck. Konsten debatterarades av universitetsprofessorer i akademiska journaler eller de nya dagstidningarna som också mer allmänt började finnas tillgängliga för pöbeln. I de stora städerna Borgå, Åbo, Helsingfors och Vasa fanns konstgallerier dit man kunde gå och beundra konsten om man hade tillräckligt prydliga kläder för att ta till sig dylikt. Däremot var det nog få i de fattiga torparstugorna på landsbygden som deltog i det konstnärliga samtalet eller gick på Svenska Teatern. Många av dem var dessutom analfabeter och kunde således inte delta i det konstnärliga samtalet även om de ville.

Parlamentshusets sol av Monet, från wikipaintings.org

Manneport av Monet, från wikipaintings.org

De var i och med folkskolornas utbredning och den av arbetarrörelsen påkallade välfärdsmodellen som också vanligt folk på 1900-talet kunde börja ta till sig och utöva konst. Dagstidningar, radio, bio, tv och senare internet skapade en revolution av massmedial konst och underhållning som plötsligt vem som helst kunde ta till sig. Med detta kom först följetongerna, dessa forntidens Kauniit ja rohkeat om arabiska prinsar från fjärran länder i Allers magasin. Strunt, underhållning och tidsfördriv, ansåg de flesta inom konstvärlden. Det samma gällde bland annat fotografin, som egentligen inte etablerade sig som en konstform i Finland innan 80- eller egentligen 90-talet. Fotografi var väl gott och väl som dokumentering, men konst var det inte. Även teatern och filmen har ju sitt ursprung som skådespel för folket, underhållning och tidsfördriv. Shakespeare skrev sina pjäser för att de skulle sälja biljetter. Populärmusikens historia som folkets opium behöver vi väl inte heller gå in på.

Problemet i dag är att alla plötsligt är kritiker och i den allmänna debattens ögon är det ingen skillnad på värdet av den senaste utställningen på Kiasma eller Kaija Saariahos senaste musikverk, eller på den andra sidan, det senaste avsnittet av Game of Thrones eller den senaste versionen av Assassin’s Creed. Underhållningen har nu tagit sitt rättmätiga värde i den sociala diskussionen, vilket betyder att vi nu har seriösa artiklar i tidningarna om hiphop och en kulturminister som anser att graffiti är en legitim konstform. En allt större del av detta tar också upp den plats av kulturdiskussionen som förut dominerades helt och hållet av så kallad finkultur, vilket skapar en uppfattning om att folk inte längre bryr sig om den traditionella konsten.

Promobild för spelet Assassin's Creed, i en branch som sysselsätter tusentals konstnärer.

Promobild för spelet Assassin’s Creed, i en branch som sysselsätter tusentals konstnärer.

Som statistiken visar betyder det inte att utövare av traditionell konst eller besökare för teater och konst har minskat eller försvunnit. Inte heller tror jag att det betyder att de som verkligen bryr sig om djuplodande, filosofiska samtal om konst skulle ha försvunnit nånstans. De får bara mindre utrymme och överröstas lättare av det flöde av lättsmält underhållning och pengastinn reklam som tutas ur alla strutar.

Sedan kan jag hålla med om att det finns ett problem i att allt mer görs i syfte att man ska tjäna pengar på konsten. Även dig, kära vän, håller jag med om att konsten inte ska mätas enligt den ekonomiska måttstocken. Men här är vi inne i ett djupare samhälleligt fenomen än konstdiskussionen, som har att göra med den nyliberala samhällssyn som är dominerande i dagens affärsvärld och politik, och i förlängningen även hos konstfinansiärer och personer på ledande poster inom konstvärlden. Detsamma gäller det mediala flödet där sensationsklickande som ska locka annonsörer blir viktigare än det seriösa samtalet. Då det blir mer intressant att se Beyonces bröstvårtor än att lyssna på hennes senaste skiva.

Promobild för Beyonce

Promobild för Beyonce

Vad jag vill med detta långa inlägg är kanske dels att ge en tröst till alla desperata konstutövare. Vi finns härute, vi som uppskattar konst, som fortfarande vill att konsten ska ge oss en insikt, en förståelse, en diskussion, en fråga, kanske en sanning. Vi bara hörs och syns inte lika mycket längre. För det andra anser jag att konstvärlden befinner sig i ett brytningsskede. Konst för konstens skull kanske inte längre är relevant. Vad är konst och vem kan kallas konstnär är frågor som igen har aktualiserats. Är konst fortfarande konst om den inte har någon relevans för andra än dess skapare? Kan denna nya situation då konsten tvingas konkurrera med underhållningen sporra till bättre konst? Konst som kan ta sin plats i flödet, eller ännu bättre, bryta flödet? Om konstens roll ska vara att skapa dialog, insikt och diskussion, får väl konsten se till att göra det. Om den inte klarar av det, kanske det inte är så bra konst?

3 Comments

Filed under Art & Music

Den förlorade diskussionen?

The things that come out of your mouth sometimes ...

The things that come out of your mouth sometimes …

I mars 2008 satt jag på Svenska Yles nyhetsredaktion då tidningen Hymy gick ut med nyheten om att dåvarande utrikesminister Ilkka Kanerva hade skickat snuskmeddelanden till den då för allmänheten okända erotiska dansaren Johanna Tukiainen. Det måste ha varit en kväll eller ett veckoslut eftersom det inte fanns många andra än jag och en webbredaktör på jobb. Vi diskuterade om vi borde skriva ett telegram på det, men jag fnös och sade att det väl inte har nåt som helst seriöst nyhetsvärde. Han får väl snacka hur mycket snusk han vill med sina bekanta, tänkte jag. Men snart såg vi hur nyheten dök upp på seriösa nyhetssidor som Helsingin Sanomat och Hufvudstadsbladet och insåg att vi väl var tvungna att skriva en rad på det vi också. Knappt två månader senare avgick Kanerva som minister. Det var första gången jag insåg att något hade förändrats i Finlands medie- och diskussionskultur.

Nu ska jag komma med en liten brasklapp. Det här är inte en kritik mot medier, inte heller mot vare sig feminister eller antifeminister, rasister eller antirasister. Det är inte ett försök att förringa någons argument eller upplevelser, inte heller att styrka någon annans. Kanske är det ett försök att reda upp trådarna i min hjärna.

År 2008 markerade startskottet också för långdansen kring valfinansieringen i Finland, som var ett sunt tecken på att finländska journalister på allvar var redo att gräva i politikernas smutstvätt. Men på samma gång blev det starten för en trend med politiker som i stund och annan tjöt om medial häxjakt och mediedrev och inspirerade av våra lättstötta västra grannar började de frossa i ordet ”kränkning”. I svallvågorna blev också statsministerns ugnspotatis och ömhetsbetygelser nyhetsstoff. Året innan hade Sannfinländarna ökat sina mandat i riksdagen med 150 procent, till stor del tack vare Tony Halme med sin ”Exit only” tatuering ovanför rövskarven och bakgrundskrafterna i Suomen Sisu hade efter mycket målmedvetet arbete lyckats lyfta fram diskussionen om invandring i massmedier och politik. I Sverige ställde Feministiskt initiativ ett par år tidigare med Gudrun Schyman i spetsen upp i riksdagsvalet, vilket startade en eldfängd debatt om feminism, som sedermera också tog fart i Finland. Facebook och Twitter hade sökt sig in i den offentliga debatten, de traditionella medierna såg sig på nätet tvungna att tävla med skandalmedierna i rubriksättning och ämnesval och bloggar blev i allt större grad den nya arenan för samhällelig diskussion.

Medie- och debattlandskapet som vi känner det i dag hade fötts.

I dag blir jag själv allt tröttare på att diskussionen, oberoende av vad den gäller, är så polariserad. Man är antingen kulturmarxistblomhattstant eller nynazistrasist, antingen militant feministfitta eller kvinnohatande gubbslem. Antingen kränkt eller hatare. Alla bär vi i dag på någon form av radikalåsikt, det må sedan gälla jämställdhet, ekonomi, miljö, kultur, musik, politik eller religion. Varenda mening man yttrar blir ett ställningstagande. Och allt tas på fullaste gravallvar. Om någon i ilskan eller kvällströttheten skriver ett slarvigt formulerat blogginlägg som samlar kommentarer, lyfts det i medierna fram som ”uppståndelse” och så är diskussionen igång. Detsamma gäller om man som radiopratare slänger in en sarkastisk kommentar. Vågar man yttra fördomen om rika finlandssvenskar blir man svenskhatare och påtalar man Sveriges roll för Finland är man landsförrädare.

Alla diskussioner ovan är viktiga och BÖR föras. Men vi rutar in oss (jag är själv ingalunda oskyldig) i ett hörn om vi bara ser saker i svart och vitt. Därför har jag inte orkat ge mig in i diskussionen om kaktusgate eller näthat. Orkar inte ta mig an Janne Josefsson och Maria Sveland. Orkar inte med Paula Salovaara och Finland är svenskt. Det känns som om jag bara fortsätter tjuta i en förutbestämd kör, oberoende av vilken sida jag tar i diskussionen. För jag måste välja en sida för att skapa en klatsching rubrik. Jag skrev på ZXC Music tidigare om Krista Siegfrids och efterlyste medieläsningsförmåga och sinne för proportioner. Det gäller också detta. Och så kan jag väl lägga till hövlighet, avvägande och analys.

Å andra sidan är det fruktansvärt uppiggande att man vågar ta strid och jag högaktar alla dem som har mod att säga saker som måste bli sagda. Jag hurrar då någon antirasist ger Sannfinländare en verbal örfil så det svänger om det. Sidor som Jussi Halla-ahon kootut sanansa syömiset, Vita kränkta män och Kunnollisvaalit har gjort ovärderliga samhällsinsatser för att lyfta fram det unkna och murkna i våra nordiska folkhem. I politiken måste man ibland ta till storsläggan för att få fram budskapet och jag älskar en eldig debatt som kan hålla en hög intellektuell standard. Minoriteter och förtryckta måste få ryta till. Att föra väsen, dunka huvet i väggen, krossa glastaket  och med våld föra fram nya ämnen i den samhälleliga debatten är ibland det enda sättet att förändra samhället. “Mota Olle i grind” och “Släpp ingen jävel över bron” är de enda förhållningssätt man kan ha till rasister och högerextremister.

Och jag vet att jag borde ta alla de diskussioner jag inte orkar ta. Det är bara så beklämmande om all samhällelig debatt måste skrikas.

5 Comments

Filed under Ponderings

Extremliberalism och eugenik

Saul Schubak stoltserar på Mitt Romneys utnämningstillfälle. Screenshot från Facebook.

Det är en bra stund sen jag senast uppdaterade denna blogg, har väl känts som om jag fått utlopp för de flesta av mina funderingar i Ny Tid eller på Facebook. Men den här gubben Schubak har nu gått mig på nerverna till den grad att jag anser mig tvungen att skriva nånting. Eller egentligen är det väl inte Schubak eller hans klantiga uttalande om barnbidrag, utan hans svarsinlägg på Uusi Suomis bloggsida, Finlands för tillfället överlägset mångsidigaste debattforum. På debattstormen svarar han ”Kaikki tuet on voitava kyseenalaistaa”.

Låter inte det här försvaret väldigt bekant? Jo, det gör det eftersom det är samma försvar som Sannfinländarna nu i några år använt varje gång de spytt en groda som inte varit politiskt korrekt, framför allt då de spottat ut rasistiska uttalanden. Schubak drar här fram samma kort, och försöker svänga om diskussionen så att det verkar som om han i ett nobelt uppsåt har sparkat in en dörr av politisk korrekthet för att diskutera ett ämne som är tabu, liksom Sannfinländarna har försökt påstå att man inte får diskutera invandring.

Ingen vettig människa kan påstå att man inte har diskuterat bidrag och alla former av bidrag, under de senaste årens politiska debatter. Det råkar nu bara vara så att barnbidraget är ett av de bidrag som man inom alla politiska läger anser att är en av grundpelarna inom välfärdsstaten. Och alla politiska läger, till och med Samlingspartiet, har en politisk agenda som åtminstone i teorin strävar till att bevara välfärdsstaten.

I sin patetiska förvsarsskrift beskriver Schubak barndidraget som en sporre som får folk att skaffa barn. Om man tog bort den sporren, skulle färre par med ekonomiska svårigheter (i Schubaks värld är dessa personer alltså knarkare, alkoholister eller annars bara lata människor med dålig moral, ”svagare material” som han så elegant uttrycker det) skaffa barn.

Kanske samhällets svagare material kan mätas på skallens form?

I många av de vredesutbrott som fötts på grund av hankeiten Saul Schubaks facebookkommentar har man dragit paralleller till nazismen. Nazistkortet är alltid lätt att spela ut, och jag tänker inte heller kalla Schubak för nazist, men låtom oss en stund fundera på eugenik, något som inte bara nazister, utan en stor del av det västerländska samhället ställde sig bakom för några tiotal år sedan. Schubak dementerar skarpt att han skulle förespråka eugenik. Är det eugenik att anse att föräldrarna tar fullt ansvar för barnets uppväxt?, frågar han sig. Nej det är det naturligtvis inte, men det var inte heller det han skrev på Facebook. På Facebook skrev Schubak att det är idioti att samhället stöder att svagare material förökar sig. Det är eugenik, oberoende av hur man svänger på det. Eller kalla det socialdarwinism, om det känns bättre. Jag drar inga övriga paralleller, men socialdarwinism är just vad olika nynazistiska grupperingar brukar förespråka. I samband med det brukar man kräva att olika former av stöd till personer som fungerar som ”kvarnstenar” för samhället ska avskaffas. Man ska inte stöda ”svagare materials” överlevnad.

Men låt oss för en stund acceptera att uttrycket ”svagare material” inte alls var vad Schubak egentligen menade, och att han på grund av en tillfällig släng av schizofreni skrev något som han inte står för. Om vi alltså granskar förslaget utan att ta ställning till den bakom spökande eugeniken – och accepterar den goda tanken att ett liv utan barnbidrag skulle få mindre bemedlade att flitigare använda kondom och således bespara barn ett liv i armod. I praktiken skulle det betyda att de som verkligen planerar sin framtid utgående från rent ekonomiska termer möjligtvis skulle avstå från att skaffa barn eftersom de inte kan räkna med ett stöd på hundra euro i månaden. Nu gör jag en svepande generalisering, men jag antar att de personer som verkligen har så här bra koll på sin ekonomi inte nödvändigtvis är de som skulle låta sina barn växa upp i armod, oberoende av FPA-stöd. De som däremot inte har speciellt bra koll på sin ekonomi, planerar knappast heller barnskaffande utgående utgående från barnbidraget, och om de dessutom berövas barnbidrag, blir saken knappast bättre av det. Så på basis av denna rent logiska ekvation, biter den underliggande tanken om att avskaffat barnbidrag skulle gynna barnens välfärd sig själv i baken.

Det infamösa Facebookuttalandet.

Vidare utgår Schubak här från tanken om att bättre bemedlade familjer per definition kan erbjuda barn en bättre uppväxt, alltså i förlängningen att rika är bättre föräldrar än fattiga. I sin definition antar han också att det endast är fattiga som är alkoholister, knarkare eller annars personer med förkastlig moral.

Nå, nu kan jag inte se in i Schubaks huvud, så ovanstående är snarast logiska härledningar ur hans blogg och det kan hända att jag har fullständigt fel i mina antaganden. Men jag hyser också en bredare oro, på ett mer politiskt plan, över hans uttalanden, en oro som faktiskt flankeras av samlingspartisten Ossi Mäntylahti, som annars nog skriver en massa goja på sin Uusi Suomi-blogg. Mäntylahti ser Schubaks uttalanden som ett tecken på libertarianism, det vill säga extremformen av politisk och ekonomisk liberalism. Libertarianismen förespråkar totalt avskaffande av statlig inblandning i ekonomin, och ser statliga stöd som samlats in med skattemedel som stöld. I sin blogg skriver Schubak att alla fomer av familje- barn- och ensamförsörjarstöd borde ”ifrågasättas” och det krävs inte någon väldigt livlig fantasi för att anta att han tänker likadant om utkomst- och arbetslöshetsbidrag.

Den här typen av extremliberalism är mer ovanlig i den finländska politiken, däremot är den desto vanligare i the big US of A. Samlingspartiets ungdomsförbund har visserligen tagit avstånd från Schubaks uttalanden, med ordförande Antti Häkkänen i spetsen. Men däremot är “invandringskritikern” Häkkänen och Schubak såta vänner då det gäller Mitt Romney, de hörde båda till den delegationen som Samlingspartiets ungdomsförbund skickade till den republikanska partikongress där Romney officiellt utsågs till presidentkandidat tillsammans med Paul Ryan. En snarast extatisk Häkkänen förklarade i intervjuer att Romney och hans ungdomsförbund har samma linje angående den ekonomiska politiken. Lite samma tongångar kan man också se i ungdomsförbundets generalsekreterare Anssi Murtonens svar på Yles valkompass inför kommunalvalet. Murtonen anser bland annat att åldringar inte har subjektiv rätt till åldringsvård, att skatterna ska sänkas och han vill hellre att den kommunala servicen skärs ner, än att kommunen tar lån. På frågan om hans hemkommun Ilmajoki har misslyckats med att ta hand om utslagna barn och unga svarar han ”absolut inte” och han anser inte heller att kommunen ska ta emot flyktingar (av kostnadsskäl). Vidare anser Murtonen att officiella klagomål borde beläggas med en avgift på 1 000 eller 2 000 euro. Att överklaga politiska beslut skulle alltså bli de rikas prerogativ.

Wille Rydman har allmänt setts som nån form av boogieman i det politiska systemet – han är så långt högerut att han inte ens rymdes in i lådan i Helsingin Sanomats kartläggning. Det verkar nu ändå vara tydligt att det inom Samlingspartiets ungdomsförbund finns ett brett stöd för den här typen av extremliberalism i ekonomiska frågor. Och det är skrämmande om den unga falangen inom Finlands största parti är dominerad av dylika tankegångar.

Och sen får nu Schubak försvara sig hur mycket han vill, men man släpper inte ”av misstag” ur sig såna ordval som att svagare element i samhället inte ska tillåtas att föröka sig på statens bekostnad. Att ett sånt ordval ens finns till hands berättar något om den underliggande ideologin, oberoende av hur man försöker släta ut det med politiskt korrekta ursäkter.

Leave a comment

Filed under In the News, Ponderings

På väg till Spot Festival: Sömnigt…

Morgonen gryr över Hfors-Vanda flygplats. Jag är på väg till Spot festival i Århus (se förra inlägget) och fick inte mycket sömn i natt. Ni vet den där besynnerliga känslan av rastlöshet och zen som kommer då man vakat för länge. Det blir bara mer surrealistiskt av att jag är omringad av ett myller av olika språk. Bredvid mig sitter ett medelålders par som fotograferar varandra och talar ryska. Mannen har en hemsk nittiotalslåt som ringsignal.

Jag hoppas att jag får en liten blund under flygresan.

Finnairs retrolook är för övrigt stilig.

Snart Köpenhamn.

Gryning

Leave a comment

Filed under Art & Music, Photos, Travel

Behöver vi Public Service?

Mary Gestrin i debatt med en arg tittare i OBS. Bild: Yle

Jag vill inte betala för program om kroatiska knyppelkurser, skrev en bekant till mig på Facebook. Samma person gillade inte tanken om en Yleskatt eftersom han varken ser på tv eller hör på radio. En annan hetsade riktigt upp sig och påstod att det är lätt att sitta och gnälla och spendera andras pengar, inte generera, bara gapa och ta emot. Jag vet ju då inte om personen i fråga tycker att det är att bara sitta och gapa att upprätthålla åtta radiokanaler, fyra tv-kanaler och en uppsjö av informativa webbsidor, producera konserter, radioteater, kulturtillställningar, politiska diskussioner, eurovisionssändningar, referera sport etc. Men det får han väl tycka.

Diskussionen om den nya Yleskatten har gått het. Vissa tycker att det är en bra kompromisslösning, andra tycker att den är för dyr. I allra högsta fall får en familj betala 30 euro mer, men för de allra flesta som tidigare har betalat tv-licens, blir det de facto betydligt billigare. Toppsumman att betala blir 140 euro i året, för vuxna samboende blir det som högst 280 euro (jfr med nuvarande 245 euro). För studerande, ensamboende, pensionärer, låginkomsttagare etc blir det ännu billigare, den lägsta summan är 50 euro och det har varit tal om att riktigt fattiga helt kunde slippa betala. I jämförelse med att prenumerera på en stor dagstidning är det för en ensamstående betydligt billigare, och för en familj jämnt ut eller billigare att betala Yleskatt.

Public servicens högborg i Böle. Bild: Yle

De som varit mest upprörda är de som antingen inte ser på tv eller de som inte gillar Yles program och därför smitit undan tv-licensen. Och visst är det ju en naturlig reaktion att bli förbannad då man plötsligt ska punga ut med 140 euro i året för en tjänst som man antingen inte använder eller inte gillar.
Det rådande mantrat i konsumtionssamhället är att man själv betalar för det man vill ha. De flesta kan sträcka sig till att betala skatt för att upprätthålla en grundläggande basservice som infrastruktur, statlig byråkrati, åldringsvård, sjukvårs, skolor och daghem. Men fy böveln om man ska börja betala för ”kroatiska knypplingsprogram” på en tv-kanal som man inte ser på! (Jag vet att kommentaren om kroatiska knypplingsprogram var en ironisk släng, men det är beskrivande för inställningen till public service.)

För det första gör man här ett litet tankefel. Det är ju inte så att det man betalar i skatt i dag bara används till skolor och sjukhus, utan en kännbar del av skatten går också till knypplingsaktivitet som teater, musik, konst, ungdomskultur, idrott, hantverk, museiverksamhet och alldeles säkert finns det också en och annan knypplingsförening som mottar kommunalt stöd. Så de facto understöder man dylika knypplingskurser oberoende av Yleskatten.

Ida Henriksson i TV-Nytt. Bild: Yle

För det andra finns det då de som anser att personer som inte ser på tv (eller på Yle-kanaler) inte ska behöva betala för public service. Men om bara de som själva vill se på Yle (och är beredda att betala för det) skulle betala, betyder det att hela public service-systemet skulle rasa samman. Än sen då? frågar sig då folk. Det kommer ju bara strunt på Yle ändå, och nyheter får vi ju från andra tv-kanaler, tidningar och internet. Men det är lätt att säga för folk som läser sina nyheter från smarttelefonen på Guardian, NY Times och Helsingin Sanomat. Men Agda, 83, i Malax framför sin gamla radioapparat kanske inte riktigt är inne på samma linje.

Nyheter på teckenspråk. Bild: Yle

Public Service är vad det är just för att det kan erbjuda det som de kommersiella kanalerna inte kan. Kommersiell media sänder sådant som är lönsamt att sända. I stor utsträckning blir det alltså sånt som riktar sig till de stora massorna eller billig, massproducerad B-underhållning. Att producera och sända radio och tv är ohyggligt dyrt, det är inte bara att slänga en kamera på axeln och filma. Det behövs ett enormt tekniskt maskineri, sändningsrättigheter och kanalrättigheter kostar massor, för att inte tala om olika typer av copyright- och teostoavgifter. Det är orsaken till att de enda”alternativa” tv-kanalerna som lyckats överleva på längre sikt i Finland är ägda av stora koncerner som Alma eller Sanoma. MoonTV gick i graven, UrhoTV:s framtid är oviss och Suomi-TV var tvungna att ta time-out och sanera, och jag förutspår att inte heller den kommer att leva många år.

Barnfavoriten Bärtil. Bild: Yle

Det säger sig alltså naturligt att utan public service faller allt sånt bort som inte är skrotbilligt eller har en bred målgrupp. Hit hör till exempel nyheter och aktualiteter på svenska, samiska och engelska. Hit hör nyheter på teckenspråk. Dessa folkgrupper är sådana som har en demokratisk rättighet att få radio- och tv-nyheter på sitt eget språk. Inga kommersiella kanaler skulle heller sätta pengar på att producera undervisningsprogram, saklig konsumentupplysning, grävande journalistik som kräver både tid och resurser, eller specialprogram riktade till små intressegrupper. Det bär sig helt enkelt inte ekonomiskt. Här har public service ett uttalat demokratiskt uppdrag som inte går att finansiera (och som inte ska finansieras) på annat sätt än med allmänna medel. Redan med den höga tv-licensavgift vi har i dag, tvingas Yle år efter år att tänja på sina slantar till bristningsgränsen, folk sägs upp, program läggs ner, kvaliteten lider, investeringar är det inte tal om och i det långa loppet betyder det att kanalerna istället fylls med just billiga b-program eller halvdana försök som inte blir bra då resurserna fattas.

Eva Frantz vevar skivor i Radio Vega. Bild: Yle

Att avskaffa konceptet med public service skulle betyda dödsstöten för radio och tv på svenska. Motargumentet är förstås att kan man då inte bara producera det allra nödvändigaste, som nyheter och aktualiteter på svenska och strunta i knypplingsprogrammen? Men då underskattar man grovt betydelsen av radio och tv på eget modersmål. Under min tid på Radio Vegas nyhetsredaktion har jag lärt mig att på ett helt annat sätt uppskatta alla dessa knypplingsprogram som Radiodoktorn, Naturväktarna, Önskekonserten och Liv i luren. Stefan och Staffan som sitter och fnissar åt sina egna skämt och Berra mumlar på i Nyländsk förmiddag. För många gamla och ensamma människor är Berra, Cay, Eva, Stefan, Staffan, Pia och Tobias de enda personer som nånsin hälsar på i vardagsrummet och bjuder på skratt, förströelse, tankenötter, information och framför allt sällskap. Just de här programmen bjuder en känsla av gemenskap, samhörighet och sammanhang. Var annars skulle man få höra sina gamla svenska slagdängor om inte i Mårtens kaffekvarn? Den här finlandssvenska knyppelradions betydelse för finlandssvenska pensionärers mentala välmående är oersättlig och omöjlig att mäta i pengar. Var skulle vi se finlandssvenska diskussioner med finlandssvenska personligheter utan Bettina och Min morgon? Vem skulle låta barnen uppträda i MGP om inte FST? Vem skulle visa knypplingsinslag på svenska om inte Strömsö. 😉 Tror ni MTV3 skulle sända valdebatter på svenska?

Mårten vevar kaffekvarnen. Bild: Yle

Radio X3M är inte bara en radiokanal. Det är den enda aktör som har lyckats förena de finlandssvenska ungdomarna från Borgå upp till Jakobstad under ett och samma tak. Radio X3M är en kulturinstitution och en oerhört viktig faktor för den finlandssvenska ungdomsidentiteten. Kanalen har varit en språngbräda för otaliga finlandssvenska journalister, underhållare, komiker och inte minst artister och musiker.

Ted, Isa och Janne i Succémorgon. Bild: Yle

Allt det här skulle vara omöjligt att göra om det inte vore för public service. Och det här är en typ av samhällsservice som åtminstone jag är glad att betala för, även om jag inte själv inte skulle ha behov av den. För jag vet att den är livsviktig för många. Därför behövs public service.
Sen är det en annan fråga om en skattebaserad lösning är den bästa. Men jag ser många fördelar med den kompromiss som nu utartbetats. För det första är själva avgiften per person lägre, eftersom betalningsunderlaget är större. För det andra är den progressiv, så att de som har det riktigt knapert betalar en ganska liten summa årligen. För det tredje är det en lösning som garanterar stadig finansiering för Yle, eftersom den inte påverkas av hur många som ids betala tv-licensen.

Magnus och Petski på TV. Bild: Yle

Nackdelen är enligt mig att den nu är tätare knuten till det politiska styret, vilket aldrig är bra för ett fritt medium. Det här motarbetas dock gott genom att pengarna är öronmärkta och genom att stödets storlek inte bestäms i budgetförhandlingarna, utan fastslås för en längre tid framöver.

Den bästa lösningen skulle väl i princip ha varit en form av medieavgift, där de som äger tv eller dator betalar en licensavgift. Men med en sådan, skulle vi ha haft samma problem som med tv-licensen; folk struntar i den.

Så som jag ser det, är det här en för omständigheterna mycket god kompromiss, såtillvida att vi också i framtiden vill ha public service.

Tobias och Ami i Radiohuset. Bild: Yle

12 Comments

Filed under In the News, Ponderings

Asylsökande vs studerande

Jag såg nyligen en bekant länka till en bild som snurrar runt på internet, speciellt på invandringskritiska forum, som jämför invandrares och studerandes statliga och kommunala stöd. Bilden finns här nedan. I exempelbilden hade någon lagt till texten: ”Asylsökande 2283 €, Studerande 499 €”. Jag hittar inte bilden längre, eftersom min bekanta tog bort länken efter att hon blev tillrättavisad.

Bilden från YLE-programmet MOT

Men den här klatschiga matematiken – tagen helt ur sin kontext – vill i alla fall påvisa att alla asylsökande automatiskt får 2283 euro i månaden, och att en studerande således också endast får knappt 500 euro. Bilden är dock grovt missvisande, och jämförelsen med studerande bara fullständigt huvudlös. Dessutom är siffrorna föråldrade i dag.

Bilden som finns här har jag nappat från Sannfinländaren James Hirvisaaris blogg, och jag antar att det är därifrån den börjat cirkulera på diverse Facebook-grupper och forum. Hirvisaari räknar själv upp vad siffran baserar sig på. Hit hör 1) Bostadsbidrag 2) Moderskapspenning 3) Arbetsmarknadsstöd 4) Barnbidrag) 6) Hemvårdsstöd 5) Helsingforstillägg på hemvårdsstödet. Så långt alles gut.

Men påståendet om att asylsökande får 2283 euro i månaden är fortfarande fullständigt strunt, och ännu mer så att jämföra det med studerande. Av en rad orsaker, vilket jag ska förklara:

Det första är detta: Bilden visar inte alls vilka stöd som utbetalas till asylsökande, utan vilka socialstöd en normal person bosatt i Finland kan få – som allra mest. Det enda den här bilden (och siffrorna) bevisar är att Finland har ett välfungerande socialsystem.

Bilden användes i MOT-programmet för att illustrera vilka stöd en person som HAR BEVILJATS ASYL kan ansöka om, och i bästa fall få. Orsaken till att personen kan få dessa stöd är alltså att det är en person som är bosatt i Finland, vilket en asylsökande per definition inte är. Skillnaden är alltså att vissa länder inte betalar dylika stöd åt personer som inte är medborgare i landet. Vidare är det fråga om en familj med flera barn som kan få de här pengarna – precis på samma sätt som en studerande kan ansöka om barnbidrag, t.ex. Vi upprepar: De ovanstående stöden har vilken finländare som helst rätt att ansöka om, förutsatt att det är fråga om en arbetslös person med barn, som bor i Helsingfors. Det är alltså inga specifika bidrag för asylsökande eller invandrare. Det enda som i det här fallet skiljer en invandrare från en finländare, är att en invandrare kan ansöka om så kallat integrationsstöd – men i praktiken är integrationsstödet precis det samma som normalt utkomststöd eller arbetsmarknadsstöd. Detta stöd förutsätter, liksom stöden till infödda finländare, att en person aktivt söker arbete eller fortbildar sig.

Visst kan man, om man vill, använda det som en beskrivning på hur mycket det finländska samhället i bästa fall kan betala åt en invandrare, men att på nåt sätt använda det för att beskriva att invandrare skulle vara mer priviligierade än finländare låter sig alltså inte göras.

Dessutom är detta som sagt inte en beskrivning på vad asylsökande får (detta missar också Hirvisaari i sin blogg).

Detta är vad asylsökande egentligen får: 1) En ensamstående vuxen eller ensamförsörjare: 291,16 euro i månaden. 2) Övriga vuxna (t.ex. ett samboende par eller vuxna barn) 245, 98 euro) Med dessa pengar ska de asylsökande betala sin mat, sina kläder, mindre hälsovårdsutgifter och sina övriga utkomster. 3) Om en asylsökande får sin mat på mottagningscentralen, minskar stödet. Det är då 85,34 / 70,28 euro. 4) För barn under 18 är stödet 185,74 euro (55,22 om mat serveras på centralen). Till detta ska naturligtvis läggas det faktum att de asylsökande inte behöver betala för boende, eftersom de ju bor på mottagningscentralen. Detta är siffrorna för 2011, hämtade från migrationsverkets hemsida. De härrör sig till den nya mottagningslagen från augusti 2011 (som inrikesministeriet förkastligt nog inte har implementerat i sin information om asylsökande på sin egen webbsida).

Så jämförelsen mellan studerande och asylsökande faller ju direkt – eftersom de siffror som bilden utgår från inte alls gäller asylsökande. Om man istället jämför med invandrare, kan man då räkna in de förmåner studerande har i Finland. För det första får de flesta studerande subventionerad studentlunch (på min tid kostade lunchen mellan två och fyra euro på Unicafe), så gott som gratis hälsovård, och 50 procents rabatt på fjärr- och lokaltrafik. För att inte tala om alla andra studentrabatter som finns hos affärer, myndigheter, resebyråer, etc, etc. Lägg dessutom till billigt boende i studentbostäder (jag bodde i tiderna i en lägenhet som jag betalade ca 360 euro i månaden för, på fria marknaden hade det blivit MINST det dubbla). Dylika ”invandrarrabatter” finns inte. Studerande med barn får dessutom moderskapspenning och barnbidrag och kan dessutom ansöka om hemvårdsstöd och Helsingforstillägg liksom invandrarfamiljen i ”2283 euros-exemplet” (fast man sätter väl troligtvis ungen i dagis om man studerar). Utöver studiestöd och bostadsbidrag kan man däremot inte ansöka om arbetsmarknadsstöd medan man studerar. Men man kan ansöka om statsgaranterat studielån med låg ränta, vilket en invandrare inte heller kan (såvitt det inte är en studerande invandrare, varvid denna varken har mer eller mindre möjligheter till bidrag än en finländsk studerande).

Så kan vi nu snälla en gång för alla punktera diskussionen om asylsökandes gigantiska bidragssummor? Den baserar sig enbart på okunskap och skicklig retorik från så kallade invandringskritiker som gillar att bända statistiken till sin egen synvinkel.

En HELT ANNAN DISKUSSION är sedan vad det finländska samhället sätter för pengar på integration i form av administration och löner vid myndigheter, utbildning, etc, upprätthållande av mottagningscentralen och så vidare. Men vi ska inte blanda ihop äpplen och päron.

EDIT: Det finns något som heter ”Maahanmuuttajien erikoistuki” (ung. specialstöd för invandrare) som kan sökas av invandrare över 65 eller som är arbetsoförmögna, som rör sig mellan 400 och 500 euro. Detta är en motsvarighet till folk- eller sjukpension. Utan att desto mer ha researchat, antar jag att detta stöd raderar ut möjligheten att få en del andra stöd.

Här finns länkar med mer information:

Migrationsverket: Den nya mottagningslagens förändringar
FPA: Stöd för arbetslösa invandrare
En god sammanfattning av byråkratin i tre kommuners gemensamma integrationprogram
Inrikesministeriet: integration och socialbidrag (obs att siffrorna är föråldrade)
Inrikesministeriet: Asylsökande och flyktingar (obs att siffrorna är föråldrade)
Helsingfors socialverk: Integrationsstöd
Flyktingrådgivningen: 10 myter om invandrare
Flyktingrådgivningen: Asylsökandes ställning i Finland
James Hirvisaaris blogginlägg (obs att siffrorna är föråldrade)
YLEs MOT-program från 2010
Jyväskylä har en nifty liten sammanfattning

6 Comments

Filed under In the News, Ponderings

MTV:s moralparadox

Näin telkkarissa.

Jag har funderat lite på det här med USA och särskilt MTV, eller den så kallade Music TV. Som många har påpekat undrar man ju varför kanalen heter så nuförtiden, eftersom den främst består av högklassiga dramaserier som My Sweet 16, 16 And Pregnant, Jersey Shore, Brooke Knows Best och diverse spinoffs på The Osbournes, plus reklamer.

Men det är inte det som jag har funderat på, utan moralväktarnas paradox. En av de populära serierna heter Dirty Sanchez, och följer en grupp belevade brittiska unga män som får The Dudesons att framstå som välartikulerade svärmorsdrömmar. Det finns en del liknande serier som rullat på kanalen, som t.ex. Wildboyz och nån annan som Johnny Knoxville var med i.  De här serierna går i sak ut på att en bunt stendumma drullar har snoppmätertävling genom att se vem som vågar skada sig själv allra mest eller göra de mest äckliga sakerna.

Man kunde tycka att den här typen av program skulle skapa anstöt på MTV, som är en kanal som ju riktar sig till en rätt ung generation. Vi ska se. Skjuta golfbollar i pungen på varandra? Inget problem. Stifta fast tungan i ett bord? Går bra. Springa naken omkring på stan? Funkar (lite pixelerad snopp, bara). Bryta armar och ben på asfalt i olika sammanhang? Jep. Göra lavemang med öl och dricka resultatet? Kyllä toimii. Äta sina egna spyor? No prob.

MEN GUD FÖRBJUDE om nån säger ass, shit eller fuck. Då måste man sätta in ett pip för att inte fördärva ungdomen. Är det bara jag som tycker att det här är lite besynnerligt?

3 Comments

Filed under In the News, Ponderings