Tag Archives: media

Janne learns to shoot pt4 – Festivals

Summer is now officially over, and so is the festival season. Continuing my annual posts on how I’m learning to take decent pictures, I thought I might share some thoughts on festival photography. If you want to read my previous text on my process of learning how to shoot, please check out my posts on your first camera, club shooting and my rambling on outdoors night shooting with flash. But to the festival shooting [DISCLAIMER: This post is “as long as a year of famine” as we say in Swedish, so proceed at your own risk]:

1. How to get a photo pass?

Getting a photo pass is step number one, and might be tricky if you are new in the game.

Getting a photo pass is step number one, and might be tricky if you are new in the game.

If you are new to the game, this is the first and biggest hurdle. Without a big name in festival photography or the right connections, this may be tricky. Here are the steps and tricks you might take.

Get a system camera. Without one, you probably will not get access to the photo pit.

Find an outlet. Most festivals require you to register via a media outlet. If you don’t have one, check with these: local papers, student papers, music magazines, culture magazines, e-zines and websites. There are also dozens of festival photography websites around today.

Start a music blog. This is what I did. It might not get you access to the big ones, though, and it also requires a bit of journalism.

Get accreditation. Sometimes your newspaper/magazine/media will take care of this, but often it is up to you. Most festivals have an accred/media link on their websites, where you apply for a photo pass. Remember to check it out at least a month before the festival, some tend to close media accreditation quite early.

Start small. If you work on your own, don’t just try to get into the biggest festivals, seek out small ones that might accept small blogs and zines.

2. Preparations

Make a detailed list of what bands you are going to shoot. Here I have even used colour coding to mark out the different stages they play on. Might seem silly, but it's surprisingly helpful.

Make a detailed list of what bands you are going to shoot. Here I have even used colour coding to mark out the different stages they play on. Might seem silly, but it’s surprisingly helpful.

Good planning is half the work. If you show up out of the blue, it will be a mess. Plan everything in advance, all from when to arrive, what to shoot, when to take a break, when to do interviews, how to travel and sleep, what gear to bring, what clothes to wear and what additional props to bring.

Planning. On most festivals with multiple stages you won’t be able to shoot all bands, and you want to keep a lunch and coffee break at some point. Check out what you want to shoot in advance. Make a minute-by-minute timetable so you know when to be where. This makes life so much easier.

Clothing and stuff. Wear comfortable clothes. It’s well and nice to look cool in leather and stilettos, but it will take its toll on your feet, back and legs in the long run. Pack a rain poncho even if it looks sunny. Sandals are nice, but you might hurt your toes if someone steps on you in the photo pit. I always bring a small medical kit for headaches, blisters, rashes, cuts and undesired bowel reactions to festival grub, as well as some toilet paper, you never know with those portable loos. On small one-stage-festivals, I recommends some good reading material, like, you know, a book.

Transport and accommodation. Plan how you move about. Buy train or bus tickets early, and check out the layout of the city or area the festival is located in. If you decide to book a hotel, do so very early, they tend to fill up quickly. Jot down the local taxi number and keep an emergency cash stash somewhere on your person in case of pick-pockets. You don’t wanna get stranded.

3. Gear

My kit at Down By the Laituri 2012. Two cameras, four cheap lenses, and stuff.

My kit at Down By the Laituri 2012. Two cameras, four cheap lenses, and stuff.

Camera & lenses. You don’t need a full frame 6000 euro camera and top of the line lenses (although they do take better pictures). You will do fine for example with the Nikon 3000 series or the Canon 600 or 700 series. As for lenses I currently go with a three or four lens combo: 1: A good low light lens (I use a Canon 50 mm f/ 1.8, cheap and reliable). 2: A wide angle lens, great for dramatic close-ups. A fisheye can give wonderful shots, but a really wide fisheye can be very limiting in a concert situation. 3: A good tele zoom with a minimum range of 200 mm. Crucial for big stages and crowded photo pits. Currently I use two zoom lenses, one short (17-85) and one long (50-200). The shorter one I sometimes leave at home. All of the lenses I use are very affordable.

Other gear: Proper batteries, the ones that come with the cameras are often second grade. Keep spares. A battery grip is handy. Bring a battery charger. Also buy some heavy duty memory cards, you won’t get very far with 2 or 4 gigas. Always have camera cleaning and drying equipment with you; if it isn’t rainy, it will be dusty and sometimes the bands will throw or squirt or blow shit at you.

Extra: If you have a spare camera, bring it. My camera suddenly malfunctioned at Ilosaarirock this summer and I was very, very happy to have my old D400 as a backup. You can also use double cameras while shooting, so you don’t have to stop to change lenses. Don’t bring a laptop if you’re not sure you’re gonna need it. It’s a lot to carry around and internet reception is usually poor. Many festivals have computers you can use in the media area.

4. Arriving

Look up the media area. There you can usually do interviews, rest and have a cup of coffee. This picture is from Baltic Jazz Festival.

Look up the media area. There you can usually do interviews, rest and have a cup of coffee. This picture is from Baltic Jazz Festival, Radio Vega interviewing the board chairman and the festival director.

Try to check out the festival area as soon as you arrive. If you don’t have to shoot the first band, skip it. You’re here on duty, so take advantage of everything the festival provides you with. Seek out the media center and check if you’re allowed in the VIP section. There will usually be a workspace, some sort of lounge, sometimes computers, internet access, coffee (for free if you’re lucky) and sometimes even free snacks. It also tends to mean shorter toilet and bar lines. Seek out the person responsible for media at the festival and get this person’s phone number and e-mail. Check out the layout of the festival area, where photo pit entrances are, is there an interview area, a media entrance and so on.

5. The photo pit

It's not always easy being a festival photographer. When Ozzy doesn't foam you, The Flaming Lips smother you with ballons, as here at Pitkä Kuuma Kesä in Helsinki 2009.

It’s not always easy being a festival photographer. When Ozzy doesn’t foam you, The Flaming Lips smother you with ballons, as here at Pitkä Kuuma Kesä in Helsinki 2009.

As a rule, photographers are allowed to shoot the three first songs of a gig from the pit. But there may be exceptions, so seek out the photo pit entrance at least five minutes before the shows starts. The entrance is usually on either side of the stage. Keep your photo pass and wristband visible for the security guards. If there are special rules, the security personnel will let you know. Obey the rules, they are often for your own safety, as some bands use pyros and other dangerous stuff.

6. Mind your manners!

There are some unwritten rules and good manners to go by in the photo pit. It can sometimes be crowded, but try and keep it civilized. 

No flash. Flash photography is usually forbidden.

No climbing. Without special permission, don’t climb the stage or scaffolding. It may be OK to step onto the crowd fence at the back of the pit.

Don’t push and shove. It may be crowded and you may lose the money shot because someone stands in your way, but pushing will ruin the shot for the other guy, may be dangerous, and it is simply rude. A gentle tap on the shoulder will do the trick.

DON'T DO THAT! Keep your elbows below your head when you shoot, or you'll block the view.

DON’T DO THAT! Keep your elbows below your head when you shoot, or you’ll block the view. This is Finntroll at Tuska in Helsinki, by the way, probably 2009 or 2010.

Keep your hands and elbows down. When standing in front of other photographers, don’t lift the camera above your head, and keep your elbows tucked in and pointing downwards. Otherwise you block everyone behind you (and it is actually better for your back and shoulders). If you need to shoot from above your head, do it from the back of the pit.

Crouch when moving. When walking sideways in the pit, crouch down so your head isn’t in the way of the other photographers.

Remove your photo bag. If it is crowded, please leave your photo bag beside the stage.

Don’t occupy the best space. If there is a very good space to shoot, don’t stay there for too long. A couple of minutes will do, then give other people a chance to get a good shot.

It’s not a competition. Yes, we all want to get the killer shot. But a nice, polite rotation will give everyone the chance to check out the best angles. We’re in this together.

7. You are the newbie


You might feel small in the beginning, but watch and learn from the old guys and girls, they are usually sweet people. This one from Tuska Festival in Helsinki.

Showing up for your first festival with your cheap camera and lenses can be very intimidating. Trust me, I know, I still feel like the awkward cousin from the country with too short trousers. Everyone’s got cameras the size of footballs and lenses longer than your arm. They all know each other and chat away in little groups and look like this is just another day at the office. Someone asks about your camera and you feel a little ashamed of your small Canon 600 and don’t quite know the tech stuff, umm, it’s the … uh, the lens that came with the camera? Like 55 something?

Don’t worry. They all started out somewhere, too, and most of them tend to be pretty nice and helpful. Don’t be afraid to ask for advice if you need it, people like to be able to show off their knowledge a bit. Then there are those who like too make you feel small by pointing out that the lens you’re using really isn’t any good, but don’t mind them. Remember that it is the photographer that takes the pictures, not the gear. I have seen photographers with kits worth five times more than mine who take really boring pictures. Nice and sharp, yes, but really boring and unimaginative.

Talk to the bouncer! He is nice.

Talk to the bouncer! He is nice. From Flow Festival in Helsinki.

If you’re not sure of the drill, ask the other photographers or the personnel at the stage. Watch the other guys and learn, that’s what I still do to this day.

8. The glamour, the parties!

Sometimes you do drink beer with the artists in the VIP areas, but unless you are as well connected as Kjell Hell, that tends to be the exception rather than the rule. Warlord Nygård of Turisas, Carolus Aminoff (aka Kjell Hell) from Bob Malmström and some drum tech whose name I've forgotten at Tuska VIP area.

Sometimes you do drink beer with the artists in the VIP areas, but unless you are as well connected as Kjell Hell, that tends to be the exception rather than the rule. Warlord Nygård of Turisas, Carolus Aminoff (aka Kjell Hell) from Bob Malmström and some drum tech whose name I’ve forgotten at Tuska VIP area.

I’ve been shooting festivals for six years now, and there are a few reoccurring beliefs that I always have to debunk.

You do it to get free entrance to festivals. Wrong. I do it to get good photographs. Sure it’s nice to see great bands, but the truth is that I barely get to see more than the three songs I shoot, and when I shoot I don’t really concentrate on the music. When it comes to festivals that are not in Helsinki, I have to pay for train or bus tickets and accommodation, which sometimes means hotels. This is sometimes far more expensive than the festival ticket to some small festival in Kotka, that I would never ever go to see if it wasn’t for some band that is interesting for my blog.

You get to meet all the bands backstage and drink free booze. Wrong. With a few exceptions, the media is not allowed backstage. Sometimes there is a VIP section, but drinks are mostly the same price as any other bar at the festival. You can sometimes hook up with some artists there (Tuska is one example), but it is mostly other media types and VIP:s such as sponsors, music biz employees and minor celebrities who get freebies.

You just take some pictures and have a good time. Wrong. I am mostly on my own at small festivals that none of my friends go to. It can be tedious as hell. I’m overweight, have bad ankles and flat feet, which means sore feet, blisters and an aching back – it can be grueling sometimes. Sometimes it is blazingly hot and I get sweaty and gooey and sun-burnt, other times freezing, windy, muddy and rainy. And extremely boring at small festivals with only one stage – listening to one bland metal band after the other, just waiting and waiting for the next one to start. On big festivals I mostly run from stage to stage, as the concerts tend to start 15 or 30 minutes apart. Since there is seldom any place to sit, it is a lot of just walking and standing.

8. The good part.

The photographs. That is what it is all about. Like this one of LCMDF at Spot Festival at Aarhus,, Denmark in 2012.

The photographs. That is what it is all about. Like this one of LCMDF at Spot Festival at Aarhus,, Denmark in 2012.

Of course it isn’t just all pain, or I wouldn’t do it. Music and photography are two of my passions, and music photography maybe my number one passion. It is all about the pictures and the process. It is exciting to try and find new ways to shoot bands, to try and capture the energy of the artists onstage and hopefully be able to convey the feeling of the festival situation. It is magical to me. And for me in particular, it is about following the bands I write about in my blog – that is why I started taking music pics in the first place.

It is always nice too hook up with colleagues. Like these people from YLE at Spot Festival in Aarhus, Denmark.

It is always nice too hook up with colleagues. Like these people from YLE at Spot Festival in Aarhus, Denmark.

And of course it is nice to see friends and colleagues from time to time. The festival photography circle is a pretty closely knit one, and there are photographers I have gotten to know quite well over the years. It’s always nice to catch up and have a chat. I sometimes bump into other colleagues from the world of media or music, and we might have a beer or two – and it might even lead to wet after parties or backstage boozing, but that is certainly the exception rather than the rule. It is fun when it happens, though. But these are people I drink with anyway, so I don’t really need to go to a festival to do it.

9. The pictures

Capture the passion of the artist, like I've attempted to in this picture of Chisu at Kivenlahti Rock 2012 in Espoo, Finland.

Capture the passion of the artist, like I’ve attempted to in this picture of Chisu at Kivenlahti Rock 2012 in Espoo, Finland.

I haven’t written much about the actual photography, since it is pretty well covered in my previous blog posts. But the festival situation is a bit different from club shooting, due to the three song limit. So a few words on that as well.

Don’t shoot at random. It is tempting to try to use every single second of the three song slot. But firing off like a machine gun at everything that moves means you don’t have time to think the shots through, and will leave you with tons of bad pics to go through. Be patient with the trigger.

Catch the moments. A guy and a guitar or a head with a microphone isn’t really that fun. Watch the lights, wait for that moment when an artist does something unusual or powerful, and that’s when you pull the trigger. Explosions, energy, laughter, rage, impressive stances, facial expressions, dramatic lights, interesting angles, all these are stuff to look for.

Get to know the artists. If you have never seen the band before, take a few minutes at the beginning of the first song and try to work out what you should be focusing on. How do they move, which one of them has the charisma that registers on camera? What are the stances and mannerisms you want to catch? What makes this artist special? How does this artist make you feel? That is what you should ultimately try to capture.

Capture that right moment, like here with PMMP at Ilosaari Rock in Joensuu, Finland.

Capture that right moment, like here with PMMP at Ilosaari Rock in Joensuu, Finland.

Be systematic. Although you should always keep an open eye to what is happening, it is good to have a certain pattern to what you do. I tend to try and start out with the wide shots, since it gives me time to observe the artists, the stage and the lighting. That’s about half of the first song. Then I focus on the individual artists to see how they render in the shots. Now we’re halfway through. During the second half I try to catch the most interesting one of the artists on stage and really squeeze out that killer shot. Of course this system never works one hundred percent. Crowded pits and tall stages that obscures much of the band leaves you shooting whatever you can get – and so you try and make the best of the situation. But at least it is good to have some sort of system in the back of your mind.

10. Publishing.

Find the pics that really stand out from the mass, like when Michael Monroe lies down in front of you and looks straight into the camera at Kivenlahti Rock in Espoo, Finland.

Choose the pics that really stand out from the mass, like when Michael Monroe lies down in front of you and looks straight into the camera at Kivenlahti Rock in Espoo, Finland.

Don’t spam. If you shoot for a magazine or newspaper, you probably get one or two shots published. But most of us tend to publish online. And here the rule of thumb is (sorry Krista Siegfrids): less is more. Whether you post to Facebook, a webzine, a photo page like Flickr or Tumblr, a blog or something else, choose a few good ones. Otherwise the good pics will drown in all the mediocre ones.

No identical doubles. If you have the guitar player in whole figure on five good shots: choose one and discard the rest. You have nine good face shots of the singer? Choose the best.

Don’t publish. You haven’t a single good picture of a certain band? Don’t publish any. You have no good pictures of a band, and that band is Metallica? Well … choose the least bad one and do some cropping and editing magic and publish that one. But really, no picture is better than a bad picture, unless you are especially assigned to shoot that band.  

When you get a cool angle, beautiful lighting and a good looking artist, things just fall into place like magic.

When you get a cool angle, beautiful lighting and a good looking artist, things just fall into place like magic. Here’s Night by Night at Trash Fest in Helsinki.


Leave a comment

Filed under Art & Music, Photos, Travel

Konst för konstens skull

Hamlet: riktig konst

Hamlet: riktig konst

Suna Vuori skriver i ett långt debattinlägg på Helsingin Sanomat om konstens samhälleliga förfall i ett tidevarv då massproducerad Hollywoodfilm och konsol- och datorspel kör förbi den seriösa konsten. En kompis postade artikeln på Facebook och jag röt till.

”Vad är det där för elitismdravel? Varför är tavlor mer konst än videospel? Är fransk impressionistisk film mer värd än amerikansk actionfilm?
Antingen är folk intresserade av konst eller sen inte. På samma sätt som allt annat kulturliv i världen tvingas komma till rätta med den nya snabba, interaktiva värld vi lever i, måste också konsten göra det. Är konsten inte relevant, så är det konstens eget fel.”
Så skrev jag. Jag har inte ändrat mig, men ok, jag ögnade mest genom Vuoris text. Hon har vissa poänger, men jag håller ändå inte med – på flera punkter. Vuori har två huvudteser som hon på sätt och vis artificiellt blandar ihop. Den första är uppskattningen för konst, som hon menar att har försvunnit, att man i dag i stället för att uppskatta konsten för vad den är i stället försöker mäta den i pengar. Den andra är att konsten i dag trängs ut av pseudokonst som Hollywoodfilmer och videospel, som är ämnade att nå en så bred målgrupp som möjligt. I dag konsumerar vi underhållning för underhållningens skull, inte konst för konstens skull, skriver hon.

Min kompis försvarade förhållningssättet:
”Men om vi slutar bry oss om att se varandras skapande som ett personlig uttryck för vem vi är eller vad vi tycker, och bara förväntar oss att bli underhållna av varandra, blir vår dialog ytlig och kanske lidande. I ett större perspektiv blir detta ett samhällsfenomen som jag tror oroar både Suna Vuori och mig själv – vi har tröttnat på att bry oss om vad andra människor vill få fram genom att skapa – kanske för att allt redan är sagt, som NN nämnde, eller kanske för att vi blir så överväldigade av mängden – att allt numera är lika trivialt ur ett sociopolitiskt perspektiv. Kvarstår endast det ekonomiska imperativet, den enda okränkbara måttstocken.”

Graffitimonopol. Från bloggen Local Nomad: http://blog.localnomad.com/en/2012/12/03/graffiti-in-new-york/

Graffitimonopol. Från bloggen Local Nomad: http://blog.localnomad.com/en/2012/12/03/graffiti-in-new-york/

Om vi börjar med uppskattningen för konst. För det första frågar jag mig: Vem är det som har slutat uppskatta konst? Är det de politiska beslutsfattarna, kritikerna, medierna eller den breda allmänheten? Enligt statistikcentralen har personer i Finland som går på teater, konserter, konstmuseer och utställningar och ökat med mellan runt 5 och 10 procent beroende på konstform mellan 1999 och 2009. Dans och opera är närmast oförändrade. Det skvallrar åtminstone inte om att konsten i allmänhetens ögon skulle ha sjunkit. För alla konstformer utom de sistnämnda ligger deltagarantalet på över 40 procent av befolkningen per år. Svenska kulturrådet redovisar två kartläggningar på kulturdeltagande mellan 1989 och 2009. De visar en knapp nedgång på mellan 5 och 1 procent (beroende på undersökningen) för teaterbesök och samma siffror för bokläsande. Inte heller det skvallrar om någon massflykt från konsten under de senaste 20 åren.

Konstens andel av statsbudgeten har sedan 2004 stigit från drygt 330 miljoner euro till drygt 430 miljoner euro, så inte heller där ser jag något speciellt hot mot konstfältet. Kulturminister Arhinmäki har i år dessutom lyckats avstyra stora nedskärningar i stödet till Nationaloperan och Nationateatern, så det tycks också finnas försvarare för högkulturen bland beslutsfattarna.

Suna Vuori lyfter för sin del fram en romantiserad bild av den stora uppskattningen för konst på 1800-talet. Då var det sannerligen ingen som ifrågasatte konstens storhet, skriver hon. Men nu glömmer Suna Vuori att på 1800-talet var konsten ett elitens privilegium. Konst gjordes av de konstnärer som hade möjlighet att gå på konstakademi eller hade välbemedlade beskyddare inom den konstnärliga eliten. De flesta av dem var, som vi vet, män. Kvinnors konst var inte speciellt mycket värd, såvida man inte råkade vara en alldeles exceptionell talang som Jenny Nyström eller Helene Scherfbeck. Konsten debatterarades av universitetsprofessorer i akademiska journaler eller de nya dagstidningarna som också mer allmänt började finnas tillgängliga för pöbeln. I de stora städerna Borgå, Åbo, Helsingfors och Vasa fanns konstgallerier dit man kunde gå och beundra konsten om man hade tillräckligt prydliga kläder för att ta till sig dylikt. Däremot var det nog få i de fattiga torparstugorna på landsbygden som deltog i det konstnärliga samtalet eller gick på Svenska Teatern. Många av dem var dessutom analfabeter och kunde således inte delta i det konstnärliga samtalet även om de ville.

Parlamentshusets sol av Monet, från wikipaintings.org

Manneport av Monet, från wikipaintings.org

De var i och med folkskolornas utbredning och den av arbetarrörelsen påkallade välfärdsmodellen som också vanligt folk på 1900-talet kunde börja ta till sig och utöva konst. Dagstidningar, radio, bio, tv och senare internet skapade en revolution av massmedial konst och underhållning som plötsligt vem som helst kunde ta till sig. Med detta kom först följetongerna, dessa forntidens Kauniit ja rohkeat om arabiska prinsar från fjärran länder i Allers magasin. Strunt, underhållning och tidsfördriv, ansåg de flesta inom konstvärlden. Det samma gällde bland annat fotografin, som egentligen inte etablerade sig som en konstform i Finland innan 80- eller egentligen 90-talet. Fotografi var väl gott och väl som dokumentering, men konst var det inte. Även teatern och filmen har ju sitt ursprung som skådespel för folket, underhållning och tidsfördriv. Shakespeare skrev sina pjäser för att de skulle sälja biljetter. Populärmusikens historia som folkets opium behöver vi väl inte heller gå in på.

Problemet i dag är att alla plötsligt är kritiker och i den allmänna debattens ögon är det ingen skillnad på värdet av den senaste utställningen på Kiasma eller Kaija Saariahos senaste musikverk, eller på den andra sidan, det senaste avsnittet av Game of Thrones eller den senaste versionen av Assassin’s Creed. Underhållningen har nu tagit sitt rättmätiga värde i den sociala diskussionen, vilket betyder att vi nu har seriösa artiklar i tidningarna om hiphop och en kulturminister som anser att graffiti är en legitim konstform. En allt större del av detta tar också upp den plats av kulturdiskussionen som förut dominerades helt och hållet av så kallad finkultur, vilket skapar en uppfattning om att folk inte längre bryr sig om den traditionella konsten.

Promobild för spelet Assassin's Creed, i en branch som sysselsätter tusentals konstnärer.

Promobild för spelet Assassin’s Creed, i en branch som sysselsätter tusentals konstnärer.

Som statistiken visar betyder det inte att utövare av traditionell konst eller besökare för teater och konst har minskat eller försvunnit. Inte heller tror jag att det betyder att de som verkligen bryr sig om djuplodande, filosofiska samtal om konst skulle ha försvunnit nånstans. De får bara mindre utrymme och överröstas lättare av det flöde av lättsmält underhållning och pengastinn reklam som tutas ur alla strutar.

Sedan kan jag hålla med om att det finns ett problem i att allt mer görs i syfte att man ska tjäna pengar på konsten. Även dig, kära vän, håller jag med om att konsten inte ska mätas enligt den ekonomiska måttstocken. Men här är vi inne i ett djupare samhälleligt fenomen än konstdiskussionen, som har att göra med den nyliberala samhällssyn som är dominerande i dagens affärsvärld och politik, och i förlängningen även hos konstfinansiärer och personer på ledande poster inom konstvärlden. Detsamma gäller det mediala flödet där sensationsklickande som ska locka annonsörer blir viktigare än det seriösa samtalet. Då det blir mer intressant att se Beyonces bröstvårtor än att lyssna på hennes senaste skiva.

Promobild för Beyonce

Promobild för Beyonce

Vad jag vill med detta långa inlägg är kanske dels att ge en tröst till alla desperata konstutövare. Vi finns härute, vi som uppskattar konst, som fortfarande vill att konsten ska ge oss en insikt, en förståelse, en diskussion, en fråga, kanske en sanning. Vi bara hörs och syns inte lika mycket längre. För det andra anser jag att konstvärlden befinner sig i ett brytningsskede. Konst för konstens skull kanske inte längre är relevant. Vad är konst och vem kan kallas konstnär är frågor som igen har aktualiserats. Är konst fortfarande konst om den inte har någon relevans för andra än dess skapare? Kan denna nya situation då konsten tvingas konkurrera med underhållningen sporra till bättre konst? Konst som kan ta sin plats i flödet, eller ännu bättre, bryta flödet? Om konstens roll ska vara att skapa dialog, insikt och diskussion, får väl konsten se till att göra det. Om den inte klarar av det, kanske det inte är så bra konst?


Filed under Art & Music

Den förlorade diskussionen?

The things that come out of your mouth sometimes ...

The things that come out of your mouth sometimes …

I mars 2008 satt jag på Svenska Yles nyhetsredaktion då tidningen Hymy gick ut med nyheten om att dåvarande utrikesminister Ilkka Kanerva hade skickat snuskmeddelanden till den då för allmänheten okända erotiska dansaren Johanna Tukiainen. Det måste ha varit en kväll eller ett veckoslut eftersom det inte fanns många andra än jag och en webbredaktör på jobb. Vi diskuterade om vi borde skriva ett telegram på det, men jag fnös och sade att det väl inte har nåt som helst seriöst nyhetsvärde. Han får väl snacka hur mycket snusk han vill med sina bekanta, tänkte jag. Men snart såg vi hur nyheten dök upp på seriösa nyhetssidor som Helsingin Sanomat och Hufvudstadsbladet och insåg att vi väl var tvungna att skriva en rad på det vi också. Knappt två månader senare avgick Kanerva som minister. Det var första gången jag insåg att något hade förändrats i Finlands medie- och diskussionskultur.

Nu ska jag komma med en liten brasklapp. Det här är inte en kritik mot medier, inte heller mot vare sig feminister eller antifeminister, rasister eller antirasister. Det är inte ett försök att förringa någons argument eller upplevelser, inte heller att styrka någon annans. Kanske är det ett försök att reda upp trådarna i min hjärna.

År 2008 markerade startskottet också för långdansen kring valfinansieringen i Finland, som var ett sunt tecken på att finländska journalister på allvar var redo att gräva i politikernas smutstvätt. Men på samma gång blev det starten för en trend med politiker som i stund och annan tjöt om medial häxjakt och mediedrev och inspirerade av våra lättstötta västra grannar började de frossa i ordet ”kränkning”. I svallvågorna blev också statsministerns ugnspotatis och ömhetsbetygelser nyhetsstoff. Året innan hade Sannfinländarna ökat sina mandat i riksdagen med 150 procent, till stor del tack vare Tony Halme med sin ”Exit only” tatuering ovanför rövskarven och bakgrundskrafterna i Suomen Sisu hade efter mycket målmedvetet arbete lyckats lyfta fram diskussionen om invandring i massmedier och politik. I Sverige ställde Feministiskt initiativ ett par år tidigare med Gudrun Schyman i spetsen upp i riksdagsvalet, vilket startade en eldfängd debatt om feminism, som sedermera också tog fart i Finland. Facebook och Twitter hade sökt sig in i den offentliga debatten, de traditionella medierna såg sig på nätet tvungna att tävla med skandalmedierna i rubriksättning och ämnesval och bloggar blev i allt större grad den nya arenan för samhällelig diskussion.

Medie- och debattlandskapet som vi känner det i dag hade fötts.

I dag blir jag själv allt tröttare på att diskussionen, oberoende av vad den gäller, är så polariserad. Man är antingen kulturmarxistblomhattstant eller nynazistrasist, antingen militant feministfitta eller kvinnohatande gubbslem. Antingen kränkt eller hatare. Alla bär vi i dag på någon form av radikalåsikt, det må sedan gälla jämställdhet, ekonomi, miljö, kultur, musik, politik eller religion. Varenda mening man yttrar blir ett ställningstagande. Och allt tas på fullaste gravallvar. Om någon i ilskan eller kvällströttheten skriver ett slarvigt formulerat blogginlägg som samlar kommentarer, lyfts det i medierna fram som ”uppståndelse” och så är diskussionen igång. Detsamma gäller om man som radiopratare slänger in en sarkastisk kommentar. Vågar man yttra fördomen om rika finlandssvenskar blir man svenskhatare och påtalar man Sveriges roll för Finland är man landsförrädare.

Alla diskussioner ovan är viktiga och BÖR föras. Men vi rutar in oss (jag är själv ingalunda oskyldig) i ett hörn om vi bara ser saker i svart och vitt. Därför har jag inte orkat ge mig in i diskussionen om kaktusgate eller näthat. Orkar inte ta mig an Janne Josefsson och Maria Sveland. Orkar inte med Paula Salovaara och Finland är svenskt. Det känns som om jag bara fortsätter tjuta i en förutbestämd kör, oberoende av vilken sida jag tar i diskussionen. För jag måste välja en sida för att skapa en klatsching rubrik. Jag skrev på ZXC Music tidigare om Krista Siegfrids och efterlyste medieläsningsförmåga och sinne för proportioner. Det gäller också detta. Och så kan jag väl lägga till hövlighet, avvägande och analys.

Å andra sidan är det fruktansvärt uppiggande att man vågar ta strid och jag högaktar alla dem som har mod att säga saker som måste bli sagda. Jag hurrar då någon antirasist ger Sannfinländare en verbal örfil så det svänger om det. Sidor som Jussi Halla-ahon kootut sanansa syömiset, Vita kränkta män och Kunnollisvaalit har gjort ovärderliga samhällsinsatser för att lyfta fram det unkna och murkna i våra nordiska folkhem. I politiken måste man ibland ta till storsläggan för att få fram budskapet och jag älskar en eldig debatt som kan hålla en hög intellektuell standard. Minoriteter och förtryckta måste få ryta till. Att föra väsen, dunka huvet i väggen, krossa glastaket  och med våld föra fram nya ämnen i den samhälleliga debatten är ibland det enda sättet att förändra samhället. “Mota Olle i grind” och “Släpp ingen jävel över bron” är de enda förhållningssätt man kan ha till rasister och högerextremister.

Och jag vet att jag borde ta alla de diskussioner jag inte orkar ta. Det är bara så beklämmande om all samhällelig debatt måste skrikas.


Filed under Ponderings

Extremliberalism och eugenik

Saul Schubak stoltserar på Mitt Romneys utnämningstillfälle. Screenshot från Facebook.

Det är en bra stund sen jag senast uppdaterade denna blogg, har väl känts som om jag fått utlopp för de flesta av mina funderingar i Ny Tid eller på Facebook. Men den här gubben Schubak har nu gått mig på nerverna till den grad att jag anser mig tvungen att skriva nånting. Eller egentligen är det väl inte Schubak eller hans klantiga uttalande om barnbidrag, utan hans svarsinlägg på Uusi Suomis bloggsida, Finlands för tillfället överlägset mångsidigaste debattforum. På debattstormen svarar han ”Kaikki tuet on voitava kyseenalaistaa”.

Låter inte det här försvaret väldigt bekant? Jo, det gör det eftersom det är samma försvar som Sannfinländarna nu i några år använt varje gång de spytt en groda som inte varit politiskt korrekt, framför allt då de spottat ut rasistiska uttalanden. Schubak drar här fram samma kort, och försöker svänga om diskussionen så att det verkar som om han i ett nobelt uppsåt har sparkat in en dörr av politisk korrekthet för att diskutera ett ämne som är tabu, liksom Sannfinländarna har försökt påstå att man inte får diskutera invandring.

Ingen vettig människa kan påstå att man inte har diskuterat bidrag och alla former av bidrag, under de senaste årens politiska debatter. Det råkar nu bara vara så att barnbidraget är ett av de bidrag som man inom alla politiska läger anser att är en av grundpelarna inom välfärdsstaten. Och alla politiska läger, till och med Samlingspartiet, har en politisk agenda som åtminstone i teorin strävar till att bevara välfärdsstaten.

I sin patetiska förvsarsskrift beskriver Schubak barndidraget som en sporre som får folk att skaffa barn. Om man tog bort den sporren, skulle färre par med ekonomiska svårigheter (i Schubaks värld är dessa personer alltså knarkare, alkoholister eller annars bara lata människor med dålig moral, ”svagare material” som han så elegant uttrycker det) skaffa barn.

Kanske samhällets svagare material kan mätas på skallens form?

I många av de vredesutbrott som fötts på grund av hankeiten Saul Schubaks facebookkommentar har man dragit paralleller till nazismen. Nazistkortet är alltid lätt att spela ut, och jag tänker inte heller kalla Schubak för nazist, men låtom oss en stund fundera på eugenik, något som inte bara nazister, utan en stor del av det västerländska samhället ställde sig bakom för några tiotal år sedan. Schubak dementerar skarpt att han skulle förespråka eugenik. Är det eugenik att anse att föräldrarna tar fullt ansvar för barnets uppväxt?, frågar han sig. Nej det är det naturligtvis inte, men det var inte heller det han skrev på Facebook. På Facebook skrev Schubak att det är idioti att samhället stöder att svagare material förökar sig. Det är eugenik, oberoende av hur man svänger på det. Eller kalla det socialdarwinism, om det känns bättre. Jag drar inga övriga paralleller, men socialdarwinism är just vad olika nynazistiska grupperingar brukar förespråka. I samband med det brukar man kräva att olika former av stöd till personer som fungerar som ”kvarnstenar” för samhället ska avskaffas. Man ska inte stöda ”svagare materials” överlevnad.

Men låt oss för en stund acceptera att uttrycket ”svagare material” inte alls var vad Schubak egentligen menade, och att han på grund av en tillfällig släng av schizofreni skrev något som han inte står för. Om vi alltså granskar förslaget utan att ta ställning till den bakom spökande eugeniken – och accepterar den goda tanken att ett liv utan barnbidrag skulle få mindre bemedlade att flitigare använda kondom och således bespara barn ett liv i armod. I praktiken skulle det betyda att de som verkligen planerar sin framtid utgående från rent ekonomiska termer möjligtvis skulle avstå från att skaffa barn eftersom de inte kan räkna med ett stöd på hundra euro i månaden. Nu gör jag en svepande generalisering, men jag antar att de personer som verkligen har så här bra koll på sin ekonomi inte nödvändigtvis är de som skulle låta sina barn växa upp i armod, oberoende av FPA-stöd. De som däremot inte har speciellt bra koll på sin ekonomi, planerar knappast heller barnskaffande utgående utgående från barnbidraget, och om de dessutom berövas barnbidrag, blir saken knappast bättre av det. Så på basis av denna rent logiska ekvation, biter den underliggande tanken om att avskaffat barnbidrag skulle gynna barnens välfärd sig själv i baken.

Det infamösa Facebookuttalandet.

Vidare utgår Schubak här från tanken om att bättre bemedlade familjer per definition kan erbjuda barn en bättre uppväxt, alltså i förlängningen att rika är bättre föräldrar än fattiga. I sin definition antar han också att det endast är fattiga som är alkoholister, knarkare eller annars personer med förkastlig moral.

Nå, nu kan jag inte se in i Schubaks huvud, så ovanstående är snarast logiska härledningar ur hans blogg och det kan hända att jag har fullständigt fel i mina antaganden. Men jag hyser också en bredare oro, på ett mer politiskt plan, över hans uttalanden, en oro som faktiskt flankeras av samlingspartisten Ossi Mäntylahti, som annars nog skriver en massa goja på sin Uusi Suomi-blogg. Mäntylahti ser Schubaks uttalanden som ett tecken på libertarianism, det vill säga extremformen av politisk och ekonomisk liberalism. Libertarianismen förespråkar totalt avskaffande av statlig inblandning i ekonomin, och ser statliga stöd som samlats in med skattemedel som stöld. I sin blogg skriver Schubak att alla fomer av familje- barn- och ensamförsörjarstöd borde ”ifrågasättas” och det krävs inte någon väldigt livlig fantasi för att anta att han tänker likadant om utkomst- och arbetslöshetsbidrag.

Den här typen av extremliberalism är mer ovanlig i den finländska politiken, däremot är den desto vanligare i the big US of A. Samlingspartiets ungdomsförbund har visserligen tagit avstånd från Schubaks uttalanden, med ordförande Antti Häkkänen i spetsen. Men däremot är “invandringskritikern” Häkkänen och Schubak såta vänner då det gäller Mitt Romney, de hörde båda till den delegationen som Samlingspartiets ungdomsförbund skickade till den republikanska partikongress där Romney officiellt utsågs till presidentkandidat tillsammans med Paul Ryan. En snarast extatisk Häkkänen förklarade i intervjuer att Romney och hans ungdomsförbund har samma linje angående den ekonomiska politiken. Lite samma tongångar kan man också se i ungdomsförbundets generalsekreterare Anssi Murtonens svar på Yles valkompass inför kommunalvalet. Murtonen anser bland annat att åldringar inte har subjektiv rätt till åldringsvård, att skatterna ska sänkas och han vill hellre att den kommunala servicen skärs ner, än att kommunen tar lån. På frågan om hans hemkommun Ilmajoki har misslyckats med att ta hand om utslagna barn och unga svarar han ”absolut inte” och han anser inte heller att kommunen ska ta emot flyktingar (av kostnadsskäl). Vidare anser Murtonen att officiella klagomål borde beläggas med en avgift på 1 000 eller 2 000 euro. Att överklaga politiska beslut skulle alltså bli de rikas prerogativ.

Wille Rydman har allmänt setts som nån form av boogieman i det politiska systemet – han är så långt högerut att han inte ens rymdes in i lådan i Helsingin Sanomats kartläggning. Det verkar nu ändå vara tydligt att det inom Samlingspartiets ungdomsförbund finns ett brett stöd för den här typen av extremliberalism i ekonomiska frågor. Och det är skrämmande om den unga falangen inom Finlands största parti är dominerad av dylika tankegångar.

Och sen får nu Schubak försvara sig hur mycket han vill, men man släpper inte ”av misstag” ur sig såna ordval som att svagare element i samhället inte ska tillåtas att föröka sig på statens bekostnad. Att ett sånt ordval ens finns till hands berättar något om den underliggande ideologin, oberoende av hur man försöker släta ut det med politiskt korrekta ursäkter.

Leave a comment

Filed under In the News, Ponderings


Hellou igen!

Här kommer jag att blogga från Spot-festivalen i Århus så ofta jag hinner och kan. Spot är alltså en nordisk showcase-festival för musikbranschen i stil med Midem i Cannes, men i ett lite mindre format. Från Finland deltar finlandssvenska LCMDF, Kap Kap och Zebra and Snake. Själv ser jag speciellt fram emot att se ett danskt band som heter Of the Wand & The Moon – lite som Leonard Cohen på LSD.

Just nu sitter jag och testar Ny Tids mini-laptop dit jag har lyckats installera bildbehandlingsprogram. Så nån bild ska ni också få från festivalen. Please bear in mind att det här allt görs the good old fashioned way med dator, kamera och sladdar, så riktigt mobilålders real time blogging blir det inte. I mån av möjlighet twittrar jag på mobilen då nåt kul dyker upp, ni hittar mig på namnet JO_Wass på twitter.

Härunder ser ni en mycket preliminär utprint av mina planer för festivalen, alltid bra att ha nån sorts förhandplan för såna här grejer. ‘

Min avfärd blir lite råddig, kom just hem från en ex tempore kvällstur på Yle och försöker räkna ut hur jag ska få alla kameror, datorer, kläder och övrigt att rymmas i en kameraväska och en liten axelväska, jag älskar att resa utan otympliga väskor.

Jag har faktiskt ingen aning hur en sån här festival fungerar, hur man har möjlighet att intervjua folk, ta bilder, mingla etc. men jag antar att det klarnar i sinom tid. I’ll keep you in the loop.

Nu lite packande och sen ett par timmar sömn och iväg till morgonflyget!

See you!

Danske pölse!

Leave a comment

Filed under Art & Music, Travel

Sanningen om Cheetah

Breaking News: Cheetah är död! kablade medierna ut i går.

Det är mellandagarna. Om det inte varit för stormsäsongen som inleddes på annandag jul, hade vi på radion haft svårt att fylla våra sändningar. Inrikes är det dött och också utrikesnyheterna lyser ganska långt med sin frånvaro. För oss journalister är det här en chans att klämma in en eller två udda nyheter i sändningarna. Även om vår journalistiska näsa ofta sätter stopp för icke-seriösa nyheter, älskar vi att ibland kunna klämma in lite så kallad ”human interest” i sändningarna. Något som inte har med paragrafer, skatter, partistöd, presidentval, krig och misär att göra. Och en nyhet om att Cheetah (eller Cheeta eller Cheta), världens mest älskade apa, har dött, är perfekt.

Så då nyheten kom i onsdags om att vår älskade Cheetah var död, kablades den ut i så gott som alla seriösa nyhetsmedier i världen. Som fotnot satte vi med en liten mening om att det finns folk som säger att det inte är säkert att just den här apan var den som spelade Cheetah.

Men redan i dag drar vi tillbaka nyheten, eftersom någon har gjort den research vi borde ha gjort. Men då till och med de stora nyhetsbyråerna i går gick ut med ”faktumet” om Cheetahs död, funderar vi inte desto mer på saken.

Familjen Tarzan samlad. Denna apa hette i själva verket Jiggs och dog 1938.

Så var gick det fel?

Jo, hela faderullan fick faktiskt sin början med en artikel i lokaltidningen Tampa Times, som hade intervjuat Debbie Cobb, chefen för djurhemmet Suncoast Primate Sanctuary i Palm Harbor, Florida. Enligt henne är det schimpansen Cheetah som dött. Cheetah, säger hon, spelade in sin första film, Tarzan and His Mate, tillsammans med legendariska liansvingaren och simmartjärnan Johnny Weissmuller år 1934. Cheetah, menar Cobb, kom till djurhemmet på 60-talet, då Weissmuller själv donerade honom då han sålde sina ägor. Sedan dess har Cheetah bott på Suncoast. Han var vid sin död 80 år gammal.

Men här borde varningsklockorna ringa. Det allra mest uppenbara felet är åldern. Det finns inget sånt som en 80 år gammal schimpans. De flesta schimpanser blir inte äldre än 45, ens då de tas väl hand om. En djurpark uppges ha en schimpans som tros vara 73. Sammanträffandet att världens mest kända schimpans också skulle vara världens äldsta är lite för bra för att det ska vara sant. Vidare nyheten om att Cobb inte kan ge några som helst bevis på att Cheetah verkligen är Cheetah, eller att djurhemmet ens fått honom av Weissmuller, borde få de flesta journalister att rynka på ögonbrynen. Men hej, det är en kul grej, don’t ruin it with facts.

Bättre journalister än jag har sedan börjat gräva närmare i frågan. Det finns tre stora problem med den senaste Cheetah-teorin; för det första är det den verkliga historien om apan som spelade Cheetah i Johnny Weissmullers filmer. För det andra är det frågan om Weissmuller ens ägde en schimpans, och det tredje problemet är just den här apans historia.

Dan Westfalls apa "Cheetah", som Rosen avslöjade som en bluff.

Vi börjar med Tarzan. Problemet, och delvis orsaken till att det finns så mycket osäkerhet kring Cheetah, är det finns runt tio olika schimpanser som spelat Cheetah, och flera av dem spelade med Weissmuller. Den apa som man med säkerhet vet att spelade Cheetah i de två första, mest framgångsrika Tarzan-filmerna Tarzan the Ape Man (1932) och Tarzan and His Mate (1934) hette Jiggs och dog 1938. Sedan vet man faktiskt inte så mycket mer. Det finns folk som säger sig känna till apor vid namn Jiggs 2,3 och 4, som skulle ha spelat i andra Tarzan-filmer, men de här rapporterna är mycket suddiga. Till exempel The Guardian-journalisten Andrew Woods skrev i en kolumn om Jiggs Jr, som han menade att är den verkliga Cheetah. Artikeln har uppdaterats sedan jag först läste den. Woods var tidigare tydligen inte medveten om författaren R.D. Rosens långa artikel om denna apa, som länge antogs vara den riktiga Cheetah. Artikeln visar att denna apa är en fullständig bluff (den apan lever ännu, men det är fastslaget att den föddes först på 60-talet). Rosen verkar också vara den enda som besitter nån riktig information om Cheetah, eftersom han var anställd att skriva en biografi om den Cheetah som Dan Westfall i många år påstod var the real thing. Till och med han slår ut med händerna då det gäller andra schimpanser än Jiggs. De som spelade i 30-talsfilmerna var ofta lånade från zoologiska parker, och man kan anta att de senare återbördades dit.

Miami New Times rapporterar vidare att det inte finns några uppgifter om att Johnny Weissmuller någonsin skulle ha ägt en schimpans, än mindre donerat en till ett djurhem i Florida. Däremot var han inblandad i en nöjespark i Florida, som hette Tarzan’s Jungleland, och där fanns det verkligen åtminstone en schimpans. Det låter relativt troligt att Debbie Cobb och hennes kolleger kunde ha fått apan därifrån då parken stängde år 1973. Att det skulle ha varit just den apa som spelade Cheetah som bodde i nöjesparken är däremot rätt osannolikt.

Så det tredje problemet, det vill säga Debbie Cobbs apas historia. För det första öppnade inte Suncoast före 1971, så Cobbs farföräldrar kan knappast ha fått apan av Weissmuller på 60-talet. Det var i början inte heller mer än ett privathem som tog emot övergivna djur och att Weissmuller skulle ha gett sin älskade Cheetah till en liten privatgård i Florida känns inte helt trovärdigt. Gården stängdes dessutom 1999 på grund av misskötsel av djur och fick inte öppna förrän 2008 (även om djuren fanns kvar).

Debbie Cobb och "Cheetah".

Vidare omnämns inte apan i fråga före 2001. År 2002 säger Cobb i en artikel i St Petersburg Times att apan inte alls kom från Weissmuller, utan från ett laboratorium dit den sattes efter filmerna. Vidare, i en artikel i Roadside America från 90-talet säger personalen att gårdens äldsta schimpans är Johnny, 53 år gammal. Om denna Johnny är samma som Cheetah, borde han på 90-talet ha varit minst 59 år gammal.

Woods skriver i sin artikel att han ringt till djurgården i fråga – och att de nu skulle ha reviderat sitt uttalande. Nu säger man att det inte alls är Cheetah, utan en apa som heter Org, och som skulle ha varit med i filmer mellan 1932 och 1934, dock inte i Tarzanfilmerna. Låter väldigt mycket som en dålig räddningsfras. Och varför har de då i 10 års tid påstått att det är Cheetah? Stackars Dan Westfall, som år 2008 avslöjades av Rosen verkar själv ha varit övertygad om att hans apa verkligen var Cheetah. Men i Debbie Cobbs fall pekar det mesta på att hon helt enkelt bara hittat på en bra historia för att göra PR för sin djurgård.

Leave a comment

Filed under In the News, Out there, Ponderings

Behöver vi Public Service?

Mary Gestrin i debatt med en arg tittare i OBS. Bild: Yle

Jag vill inte betala för program om kroatiska knyppelkurser, skrev en bekant till mig på Facebook. Samma person gillade inte tanken om en Yleskatt eftersom han varken ser på tv eller hör på radio. En annan hetsade riktigt upp sig och påstod att det är lätt att sitta och gnälla och spendera andras pengar, inte generera, bara gapa och ta emot. Jag vet ju då inte om personen i fråga tycker att det är att bara sitta och gapa att upprätthålla åtta radiokanaler, fyra tv-kanaler och en uppsjö av informativa webbsidor, producera konserter, radioteater, kulturtillställningar, politiska diskussioner, eurovisionssändningar, referera sport etc. Men det får han väl tycka.

Diskussionen om den nya Yleskatten har gått het. Vissa tycker att det är en bra kompromisslösning, andra tycker att den är för dyr. I allra högsta fall får en familj betala 30 euro mer, men för de allra flesta som tidigare har betalat tv-licens, blir det de facto betydligt billigare. Toppsumman att betala blir 140 euro i året, för vuxna samboende blir det som högst 280 euro (jfr med nuvarande 245 euro). För studerande, ensamboende, pensionärer, låginkomsttagare etc blir det ännu billigare, den lägsta summan är 50 euro och det har varit tal om att riktigt fattiga helt kunde slippa betala. I jämförelse med att prenumerera på en stor dagstidning är det för en ensamstående betydligt billigare, och för en familj jämnt ut eller billigare att betala Yleskatt.

Public servicens högborg i Böle. Bild: Yle

De som varit mest upprörda är de som antingen inte ser på tv eller de som inte gillar Yles program och därför smitit undan tv-licensen. Och visst är det ju en naturlig reaktion att bli förbannad då man plötsligt ska punga ut med 140 euro i året för en tjänst som man antingen inte använder eller inte gillar.
Det rådande mantrat i konsumtionssamhället är att man själv betalar för det man vill ha. De flesta kan sträcka sig till att betala skatt för att upprätthålla en grundläggande basservice som infrastruktur, statlig byråkrati, åldringsvård, sjukvårs, skolor och daghem. Men fy böveln om man ska börja betala för ”kroatiska knypplingsprogram” på en tv-kanal som man inte ser på! (Jag vet att kommentaren om kroatiska knypplingsprogram var en ironisk släng, men det är beskrivande för inställningen till public service.)

För det första gör man här ett litet tankefel. Det är ju inte så att det man betalar i skatt i dag bara används till skolor och sjukhus, utan en kännbar del av skatten går också till knypplingsaktivitet som teater, musik, konst, ungdomskultur, idrott, hantverk, museiverksamhet och alldeles säkert finns det också en och annan knypplingsförening som mottar kommunalt stöd. Så de facto understöder man dylika knypplingskurser oberoende av Yleskatten.

Ida Henriksson i TV-Nytt. Bild: Yle

För det andra finns det då de som anser att personer som inte ser på tv (eller på Yle-kanaler) inte ska behöva betala för public service. Men om bara de som själva vill se på Yle (och är beredda att betala för det) skulle betala, betyder det att hela public service-systemet skulle rasa samman. Än sen då? frågar sig då folk. Det kommer ju bara strunt på Yle ändå, och nyheter får vi ju från andra tv-kanaler, tidningar och internet. Men det är lätt att säga för folk som läser sina nyheter från smarttelefonen på Guardian, NY Times och Helsingin Sanomat. Men Agda, 83, i Malax framför sin gamla radioapparat kanske inte riktigt är inne på samma linje.

Nyheter på teckenspråk. Bild: Yle

Public Service är vad det är just för att det kan erbjuda det som de kommersiella kanalerna inte kan. Kommersiell media sänder sådant som är lönsamt att sända. I stor utsträckning blir det alltså sånt som riktar sig till de stora massorna eller billig, massproducerad B-underhållning. Att producera och sända radio och tv är ohyggligt dyrt, det är inte bara att slänga en kamera på axeln och filma. Det behövs ett enormt tekniskt maskineri, sändningsrättigheter och kanalrättigheter kostar massor, för att inte tala om olika typer av copyright- och teostoavgifter. Det är orsaken till att de enda”alternativa” tv-kanalerna som lyckats överleva på längre sikt i Finland är ägda av stora koncerner som Alma eller Sanoma. MoonTV gick i graven, UrhoTV:s framtid är oviss och Suomi-TV var tvungna att ta time-out och sanera, och jag förutspår att inte heller den kommer att leva många år.

Barnfavoriten Bärtil. Bild: Yle

Det säger sig alltså naturligt att utan public service faller allt sånt bort som inte är skrotbilligt eller har en bred målgrupp. Hit hör till exempel nyheter och aktualiteter på svenska, samiska och engelska. Hit hör nyheter på teckenspråk. Dessa folkgrupper är sådana som har en demokratisk rättighet att få radio- och tv-nyheter på sitt eget språk. Inga kommersiella kanaler skulle heller sätta pengar på att producera undervisningsprogram, saklig konsumentupplysning, grävande journalistik som kräver både tid och resurser, eller specialprogram riktade till små intressegrupper. Det bär sig helt enkelt inte ekonomiskt. Här har public service ett uttalat demokratiskt uppdrag som inte går att finansiera (och som inte ska finansieras) på annat sätt än med allmänna medel. Redan med den höga tv-licensavgift vi har i dag, tvingas Yle år efter år att tänja på sina slantar till bristningsgränsen, folk sägs upp, program läggs ner, kvaliteten lider, investeringar är det inte tal om och i det långa loppet betyder det att kanalerna istället fylls med just billiga b-program eller halvdana försök som inte blir bra då resurserna fattas.

Eva Frantz vevar skivor i Radio Vega. Bild: Yle

Att avskaffa konceptet med public service skulle betyda dödsstöten för radio och tv på svenska. Motargumentet är förstås att kan man då inte bara producera det allra nödvändigaste, som nyheter och aktualiteter på svenska och strunta i knypplingsprogrammen? Men då underskattar man grovt betydelsen av radio och tv på eget modersmål. Under min tid på Radio Vegas nyhetsredaktion har jag lärt mig att på ett helt annat sätt uppskatta alla dessa knypplingsprogram som Radiodoktorn, Naturväktarna, Önskekonserten och Liv i luren. Stefan och Staffan som sitter och fnissar åt sina egna skämt och Berra mumlar på i Nyländsk förmiddag. För många gamla och ensamma människor är Berra, Cay, Eva, Stefan, Staffan, Pia och Tobias de enda personer som nånsin hälsar på i vardagsrummet och bjuder på skratt, förströelse, tankenötter, information och framför allt sällskap. Just de här programmen bjuder en känsla av gemenskap, samhörighet och sammanhang. Var annars skulle man få höra sina gamla svenska slagdängor om inte i Mårtens kaffekvarn? Den här finlandssvenska knyppelradions betydelse för finlandssvenska pensionärers mentala välmående är oersättlig och omöjlig att mäta i pengar. Var skulle vi se finlandssvenska diskussioner med finlandssvenska personligheter utan Bettina och Min morgon? Vem skulle låta barnen uppträda i MGP om inte FST? Vem skulle visa knypplingsinslag på svenska om inte Strömsö. 😉 Tror ni MTV3 skulle sända valdebatter på svenska?

Mårten vevar kaffekvarnen. Bild: Yle

Radio X3M är inte bara en radiokanal. Det är den enda aktör som har lyckats förena de finlandssvenska ungdomarna från Borgå upp till Jakobstad under ett och samma tak. Radio X3M är en kulturinstitution och en oerhört viktig faktor för den finlandssvenska ungdomsidentiteten. Kanalen har varit en språngbräda för otaliga finlandssvenska journalister, underhållare, komiker och inte minst artister och musiker.

Ted, Isa och Janne i Succémorgon. Bild: Yle

Allt det här skulle vara omöjligt att göra om det inte vore för public service. Och det här är en typ av samhällsservice som åtminstone jag är glad att betala för, även om jag inte själv inte skulle ha behov av den. För jag vet att den är livsviktig för många. Därför behövs public service.
Sen är det en annan fråga om en skattebaserad lösning är den bästa. Men jag ser många fördelar med den kompromiss som nu utartbetats. För det första är själva avgiften per person lägre, eftersom betalningsunderlaget är större. För det andra är den progressiv, så att de som har det riktigt knapert betalar en ganska liten summa årligen. För det tredje är det en lösning som garanterar stadig finansiering för Yle, eftersom den inte påverkas av hur många som ids betala tv-licensen.

Magnus och Petski på TV. Bild: Yle

Nackdelen är enligt mig att den nu är tätare knuten till det politiska styret, vilket aldrig är bra för ett fritt medium. Det här motarbetas dock gott genom att pengarna är öronmärkta och genom att stödets storlek inte bestäms i budgetförhandlingarna, utan fastslås för en längre tid framöver.

Den bästa lösningen skulle väl i princip ha varit en form av medieavgift, där de som äger tv eller dator betalar en licensavgift. Men med en sådan, skulle vi ha haft samma problem som med tv-licensen; folk struntar i den.

Så som jag ser det, är det här en för omständigheterna mycket god kompromiss, såtillvida att vi också i framtiden vill ha public service.

Tobias och Ami i Radiohuset. Bild: Yle


Filed under In the News, Ponderings