Konst för konstens skull

Hamlet: riktig konst

Hamlet: riktig konst

Suna Vuori skriver i ett långt debattinlägg på Helsingin Sanomat om konstens samhälleliga förfall i ett tidevarv då massproducerad Hollywoodfilm och konsol- och datorspel kör förbi den seriösa konsten. En kompis postade artikeln på Facebook och jag röt till.

”Vad är det där för elitismdravel? Varför är tavlor mer konst än videospel? Är fransk impressionistisk film mer värd än amerikansk actionfilm?
Antingen är folk intresserade av konst eller sen inte. På samma sätt som allt annat kulturliv i världen tvingas komma till rätta med den nya snabba, interaktiva värld vi lever i, måste också konsten göra det. Är konsten inte relevant, så är det konstens eget fel.”
Så skrev jag. Jag har inte ändrat mig, men ok, jag ögnade mest genom Vuoris text. Hon har vissa poänger, men jag håller ändå inte med – på flera punkter. Vuori har två huvudteser som hon på sätt och vis artificiellt blandar ihop. Den första är uppskattningen för konst, som hon menar att har försvunnit, att man i dag i stället för att uppskatta konsten för vad den är i stället försöker mäta den i pengar. Den andra är att konsten i dag trängs ut av pseudokonst som Hollywoodfilmer och videospel, som är ämnade att nå en så bred målgrupp som möjligt. I dag konsumerar vi underhållning för underhållningens skull, inte konst för konstens skull, skriver hon.

Min kompis försvarade förhållningssättet:
”Men om vi slutar bry oss om att se varandras skapande som ett personlig uttryck för vem vi är eller vad vi tycker, och bara förväntar oss att bli underhållna av varandra, blir vår dialog ytlig och kanske lidande. I ett större perspektiv blir detta ett samhällsfenomen som jag tror oroar både Suna Vuori och mig själv – vi har tröttnat på att bry oss om vad andra människor vill få fram genom att skapa – kanske för att allt redan är sagt, som NN nämnde, eller kanske för att vi blir så överväldigade av mängden – att allt numera är lika trivialt ur ett sociopolitiskt perspektiv. Kvarstår endast det ekonomiska imperativet, den enda okränkbara måttstocken.”

Graffitimonopol. Från bloggen Local Nomad: http://blog.localnomad.com/en/2012/12/03/graffiti-in-new-york/

Graffitimonopol. Från bloggen Local Nomad: http://blog.localnomad.com/en/2012/12/03/graffiti-in-new-york/

Om vi börjar med uppskattningen för konst. För det första frågar jag mig: Vem är det som har slutat uppskatta konst? Är det de politiska beslutsfattarna, kritikerna, medierna eller den breda allmänheten? Enligt statistikcentralen har personer i Finland som går på teater, konserter, konstmuseer och utställningar och ökat med mellan runt 5 och 10 procent beroende på konstform mellan 1999 och 2009. Dans och opera är närmast oförändrade. Det skvallrar åtminstone inte om att konsten i allmänhetens ögon skulle ha sjunkit. För alla konstformer utom de sistnämnda ligger deltagarantalet på över 40 procent av befolkningen per år. Svenska kulturrådet redovisar två kartläggningar på kulturdeltagande mellan 1989 och 2009. De visar en knapp nedgång på mellan 5 och 1 procent (beroende på undersökningen) för teaterbesök och samma siffror för bokläsande. Inte heller det skvallrar om någon massflykt från konsten under de senaste 20 åren.

Konstens andel av statsbudgeten har sedan 2004 stigit från drygt 330 miljoner euro till drygt 430 miljoner euro, så inte heller där ser jag något speciellt hot mot konstfältet. Kulturminister Arhinmäki har i år dessutom lyckats avstyra stora nedskärningar i stödet till Nationaloperan och Nationateatern, så det tycks också finnas försvarare för högkulturen bland beslutsfattarna.

Suna Vuori lyfter för sin del fram en romantiserad bild av den stora uppskattningen för konst på 1800-talet. Då var det sannerligen ingen som ifrågasatte konstens storhet, skriver hon. Men nu glömmer Suna Vuori att på 1800-talet var konsten ett elitens privilegium. Konst gjordes av de konstnärer som hade möjlighet att gå på konstakademi eller hade välbemedlade beskyddare inom den konstnärliga eliten. De flesta av dem var, som vi vet, män. Kvinnors konst var inte speciellt mycket värd, såvida man inte råkade vara en alldeles exceptionell talang som Jenny Nyström eller Helene Scherfbeck. Konsten debatterarades av universitetsprofessorer i akademiska journaler eller de nya dagstidningarna som också mer allmänt började finnas tillgängliga för pöbeln. I de stora städerna Borgå, Åbo, Helsingfors och Vasa fanns konstgallerier dit man kunde gå och beundra konsten om man hade tillräckligt prydliga kläder för att ta till sig dylikt. Däremot var det nog få i de fattiga torparstugorna på landsbygden som deltog i det konstnärliga samtalet eller gick på Svenska Teatern. Många av dem var dessutom analfabeter och kunde således inte delta i det konstnärliga samtalet även om de ville.

Parlamentshusets sol av Monet, från wikipaintings.org

Manneport av Monet, från wikipaintings.org

De var i och med folkskolornas utbredning och den av arbetarrörelsen påkallade välfärdsmodellen som också vanligt folk på 1900-talet kunde börja ta till sig och utöva konst. Dagstidningar, radio, bio, tv och senare internet skapade en revolution av massmedial konst och underhållning som plötsligt vem som helst kunde ta till sig. Med detta kom först följetongerna, dessa forntidens Kauniit ja rohkeat om arabiska prinsar från fjärran länder i Allers magasin. Strunt, underhållning och tidsfördriv, ansåg de flesta inom konstvärlden. Det samma gällde bland annat fotografin, som egentligen inte etablerade sig som en konstform i Finland innan 80- eller egentligen 90-talet. Fotografi var väl gott och väl som dokumentering, men konst var det inte. Även teatern och filmen har ju sitt ursprung som skådespel för folket, underhållning och tidsfördriv. Shakespeare skrev sina pjäser för att de skulle sälja biljetter. Populärmusikens historia som folkets opium behöver vi väl inte heller gå in på.

Problemet i dag är att alla plötsligt är kritiker och i den allmänna debattens ögon är det ingen skillnad på värdet av den senaste utställningen på Kiasma eller Kaija Saariahos senaste musikverk, eller på den andra sidan, det senaste avsnittet av Game of Thrones eller den senaste versionen av Assassin’s Creed. Underhållningen har nu tagit sitt rättmätiga värde i den sociala diskussionen, vilket betyder att vi nu har seriösa artiklar i tidningarna om hiphop och en kulturminister som anser att graffiti är en legitim konstform. En allt större del av detta tar också upp den plats av kulturdiskussionen som förut dominerades helt och hållet av så kallad finkultur, vilket skapar en uppfattning om att folk inte längre bryr sig om den traditionella konsten.

Promobild för spelet Assassin's Creed, i en branch som sysselsätter tusentals konstnärer.

Promobild för spelet Assassin’s Creed, i en branch som sysselsätter tusentals konstnärer.

Som statistiken visar betyder det inte att utövare av traditionell konst eller besökare för teater och konst har minskat eller försvunnit. Inte heller tror jag att det betyder att de som verkligen bryr sig om djuplodande, filosofiska samtal om konst skulle ha försvunnit nånstans. De får bara mindre utrymme och överröstas lättare av det flöde av lättsmält underhållning och pengastinn reklam som tutas ur alla strutar.

Sedan kan jag hålla med om att det finns ett problem i att allt mer görs i syfte att man ska tjäna pengar på konsten. Även dig, kära vän, håller jag med om att konsten inte ska mätas enligt den ekonomiska måttstocken. Men här är vi inne i ett djupare samhälleligt fenomen än konstdiskussionen, som har att göra med den nyliberala samhällssyn som är dominerande i dagens affärsvärld och politik, och i förlängningen även hos konstfinansiärer och personer på ledande poster inom konstvärlden. Detsamma gäller det mediala flödet där sensationsklickande som ska locka annonsörer blir viktigare än det seriösa samtalet. Då det blir mer intressant att se Beyonces bröstvårtor än att lyssna på hennes senaste skiva.

Promobild för Beyonce

Promobild för Beyonce

Vad jag vill med detta långa inlägg är kanske dels att ge en tröst till alla desperata konstutövare. Vi finns härute, vi som uppskattar konst, som fortfarande vill att konsten ska ge oss en insikt, en förståelse, en diskussion, en fråga, kanske en sanning. Vi bara hörs och syns inte lika mycket längre. För det andra anser jag att konstvärlden befinner sig i ett brytningsskede. Konst för konstens skull kanske inte längre är relevant. Vad är konst och vem kan kallas konstnär är frågor som igen har aktualiserats. Är konst fortfarande konst om den inte har någon relevans för andra än dess skapare? Kan denna nya situation då konsten tvingas konkurrera med underhållningen sporra till bättre konst? Konst som kan ta sin plats i flödet, eller ännu bättre, bryta flödet? Om konstens roll ska vara att skapa dialog, insikt och diskussion, får väl konsten se till att göra det. Om den inte klarar av det, kanske det inte är så bra konst?

Advertisements

3 Comments

Filed under Art & Music

3 responses to “Konst för konstens skull

  1. Johan

    Välskrivet.
    Ayn Rand skulle inte hålla med dock. Men det är för att hon tycker att pengar berättigar. Ayn Rand är dum i huvudet.
    Mycket bra skrivet.

  2. Pingback: FININ » Klättra ner kära vänner, vi vill umgås!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s