Behöver vi Public Service?

Mary Gestrin i debatt med en arg tittare i OBS. Bild: Yle

Jag vill inte betala för program om kroatiska knyppelkurser, skrev en bekant till mig på Facebook. Samma person gillade inte tanken om en Yleskatt eftersom han varken ser på tv eller hör på radio. En annan hetsade riktigt upp sig och påstod att det är lätt att sitta och gnälla och spendera andras pengar, inte generera, bara gapa och ta emot. Jag vet ju då inte om personen i fråga tycker att det är att bara sitta och gapa att upprätthålla åtta radiokanaler, fyra tv-kanaler och en uppsjö av informativa webbsidor, producera konserter, radioteater, kulturtillställningar, politiska diskussioner, eurovisionssändningar, referera sport etc. Men det får han väl tycka.

Diskussionen om den nya Yleskatten har gått het. Vissa tycker att det är en bra kompromisslösning, andra tycker att den är för dyr. I allra högsta fall får en familj betala 30 euro mer, men för de allra flesta som tidigare har betalat tv-licens, blir det de facto betydligt billigare. Toppsumman att betala blir 140 euro i året, för vuxna samboende blir det som högst 280 euro (jfr med nuvarande 245 euro). För studerande, ensamboende, pensionärer, låginkomsttagare etc blir det ännu billigare, den lägsta summan är 50 euro och det har varit tal om att riktigt fattiga helt kunde slippa betala. I jämförelse med att prenumerera på en stor dagstidning är det för en ensamstående betydligt billigare, och för en familj jämnt ut eller billigare att betala Yleskatt.

Public servicens högborg i Böle. Bild: Yle

De som varit mest upprörda är de som antingen inte ser på tv eller de som inte gillar Yles program och därför smitit undan tv-licensen. Och visst är det ju en naturlig reaktion att bli förbannad då man plötsligt ska punga ut med 140 euro i året för en tjänst som man antingen inte använder eller inte gillar.
Det rådande mantrat i konsumtionssamhället är att man själv betalar för det man vill ha. De flesta kan sträcka sig till att betala skatt för att upprätthålla en grundläggande basservice som infrastruktur, statlig byråkrati, åldringsvård, sjukvårs, skolor och daghem. Men fy böveln om man ska börja betala för ”kroatiska knypplingsprogram” på en tv-kanal som man inte ser på! (Jag vet att kommentaren om kroatiska knypplingsprogram var en ironisk släng, men det är beskrivande för inställningen till public service.)

För det första gör man här ett litet tankefel. Det är ju inte så att det man betalar i skatt i dag bara används till skolor och sjukhus, utan en kännbar del av skatten går också till knypplingsaktivitet som teater, musik, konst, ungdomskultur, idrott, hantverk, museiverksamhet och alldeles säkert finns det också en och annan knypplingsförening som mottar kommunalt stöd. Så de facto understöder man dylika knypplingskurser oberoende av Yleskatten.

Ida Henriksson i TV-Nytt. Bild: Yle

För det andra finns det då de som anser att personer som inte ser på tv (eller på Yle-kanaler) inte ska behöva betala för public service. Men om bara de som själva vill se på Yle (och är beredda att betala för det) skulle betala, betyder det att hela public service-systemet skulle rasa samman. Än sen då? frågar sig då folk. Det kommer ju bara strunt på Yle ändå, och nyheter får vi ju från andra tv-kanaler, tidningar och internet. Men det är lätt att säga för folk som läser sina nyheter från smarttelefonen på Guardian, NY Times och Helsingin Sanomat. Men Agda, 83, i Malax framför sin gamla radioapparat kanske inte riktigt är inne på samma linje.

Nyheter på teckenspråk. Bild: Yle

Public Service är vad det är just för att det kan erbjuda det som de kommersiella kanalerna inte kan. Kommersiell media sänder sådant som är lönsamt att sända. I stor utsträckning blir det alltså sånt som riktar sig till de stora massorna eller billig, massproducerad B-underhållning. Att producera och sända radio och tv är ohyggligt dyrt, det är inte bara att slänga en kamera på axeln och filma. Det behövs ett enormt tekniskt maskineri, sändningsrättigheter och kanalrättigheter kostar massor, för att inte tala om olika typer av copyright- och teostoavgifter. Det är orsaken till att de enda”alternativa” tv-kanalerna som lyckats överleva på längre sikt i Finland är ägda av stora koncerner som Alma eller Sanoma. MoonTV gick i graven, UrhoTV:s framtid är oviss och Suomi-TV var tvungna att ta time-out och sanera, och jag förutspår att inte heller den kommer att leva många år.

Barnfavoriten Bärtil. Bild: Yle

Det säger sig alltså naturligt att utan public service faller allt sånt bort som inte är skrotbilligt eller har en bred målgrupp. Hit hör till exempel nyheter och aktualiteter på svenska, samiska och engelska. Hit hör nyheter på teckenspråk. Dessa folkgrupper är sådana som har en demokratisk rättighet att få radio- och tv-nyheter på sitt eget språk. Inga kommersiella kanaler skulle heller sätta pengar på att producera undervisningsprogram, saklig konsumentupplysning, grävande journalistik som kräver både tid och resurser, eller specialprogram riktade till små intressegrupper. Det bär sig helt enkelt inte ekonomiskt. Här har public service ett uttalat demokratiskt uppdrag som inte går att finansiera (och som inte ska finansieras) på annat sätt än med allmänna medel. Redan med den höga tv-licensavgift vi har i dag, tvingas Yle år efter år att tänja på sina slantar till bristningsgränsen, folk sägs upp, program läggs ner, kvaliteten lider, investeringar är det inte tal om och i det långa loppet betyder det att kanalerna istället fylls med just billiga b-program eller halvdana försök som inte blir bra då resurserna fattas.

Eva Frantz vevar skivor i Radio Vega. Bild: Yle

Att avskaffa konceptet med public service skulle betyda dödsstöten för radio och tv på svenska. Motargumentet är förstås att kan man då inte bara producera det allra nödvändigaste, som nyheter och aktualiteter på svenska och strunta i knypplingsprogrammen? Men då underskattar man grovt betydelsen av radio och tv på eget modersmål. Under min tid på Radio Vegas nyhetsredaktion har jag lärt mig att på ett helt annat sätt uppskatta alla dessa knypplingsprogram som Radiodoktorn, Naturväktarna, Önskekonserten och Liv i luren. Stefan och Staffan som sitter och fnissar åt sina egna skämt och Berra mumlar på i Nyländsk förmiddag. För många gamla och ensamma människor är Berra, Cay, Eva, Stefan, Staffan, Pia och Tobias de enda personer som nånsin hälsar på i vardagsrummet och bjuder på skratt, förströelse, tankenötter, information och framför allt sällskap. Just de här programmen bjuder en känsla av gemenskap, samhörighet och sammanhang. Var annars skulle man få höra sina gamla svenska slagdängor om inte i Mårtens kaffekvarn? Den här finlandssvenska knyppelradions betydelse för finlandssvenska pensionärers mentala välmående är oersättlig och omöjlig att mäta i pengar. Var skulle vi se finlandssvenska diskussioner med finlandssvenska personligheter utan Bettina och Min morgon? Vem skulle låta barnen uppträda i MGP om inte FST? Vem skulle visa knypplingsinslag på svenska om inte Strömsö. 😉 Tror ni MTV3 skulle sända valdebatter på svenska?

Mårten vevar kaffekvarnen. Bild: Yle

Radio X3M är inte bara en radiokanal. Det är den enda aktör som har lyckats förena de finlandssvenska ungdomarna från Borgå upp till Jakobstad under ett och samma tak. Radio X3M är en kulturinstitution och en oerhört viktig faktor för den finlandssvenska ungdomsidentiteten. Kanalen har varit en språngbräda för otaliga finlandssvenska journalister, underhållare, komiker och inte minst artister och musiker.

Ted, Isa och Janne i Succémorgon. Bild: Yle

Allt det här skulle vara omöjligt att göra om det inte vore för public service. Och det här är en typ av samhällsservice som åtminstone jag är glad att betala för, även om jag inte själv inte skulle ha behov av den. För jag vet att den är livsviktig för många. Därför behövs public service.
Sen är det en annan fråga om en skattebaserad lösning är den bästa. Men jag ser många fördelar med den kompromiss som nu utartbetats. För det första är själva avgiften per person lägre, eftersom betalningsunderlaget är större. För det andra är den progressiv, så att de som har det riktigt knapert betalar en ganska liten summa årligen. För det tredje är det en lösning som garanterar stadig finansiering för Yle, eftersom den inte påverkas av hur många som ids betala tv-licensen.

Magnus och Petski på TV. Bild: Yle

Nackdelen är enligt mig att den nu är tätare knuten till det politiska styret, vilket aldrig är bra för ett fritt medium. Det här motarbetas dock gott genom att pengarna är öronmärkta och genom att stödets storlek inte bestäms i budgetförhandlingarna, utan fastslås för en längre tid framöver.

Den bästa lösningen skulle väl i princip ha varit en form av medieavgift, där de som äger tv eller dator betalar en licensavgift. Men med en sådan, skulle vi ha haft samma problem som med tv-licensen; folk struntar i den.

Så som jag ser det, är det här en för omständigheterna mycket god kompromiss, såtillvida att vi också i framtiden vill ha public service.

Tobias och Ami i Radiohuset. Bild: Yle

Advertisements

12 Comments

Filed under In the News, Ponderings

12 responses to “Behöver vi Public Service?

  1. Jag gillar YLE, och nästan allt de producerar! VEGA är favoriten! Den Svenska sidan är noog ett “livsviktigt” media för oss som gärna lyssnar på kvalitativa program! Inte reklam i radio, det är en av de värsta som finns! Sporten måste få finnas, trots att den också är högst på (onödiga program och företeelser) listan! Vi ska älsk våra skatter, bevara naturen, låta bli att förorena luten (=flyga på semester!) om vi ska överleva på vår jord! Tro det om ni vill (tro på sanningen!)

    Lev väl, skönt och sparsamt
    hälsar:
    ett Kimito-svin!

  2. Pingback: Public Service - stufa

  3. oskar

    Public service är helt OK, så länge den producerar objektiva nyheter och aktualitetsprogram, pedagogiska barnprogram och i största allmänhet samhällsnyttiga program. Att däremot köpa in dyra sportevemang (Champions League och OS) samt dyra utländska TV-serier och filmer faller inte inom ramen för public sevice. Om man vill se på sport och filmer utan reklam finns det ypperliga TV-kanaler som erbjuder precis den produkten. Det är inte er service att tvinga folk att betala för produkter de inte vill ha!

    • Nå, till en viss grad måste man nog också gå med på att betala också för program som man inte vill ha om man vill understöda public service, det kommer man inte ifrån. Huruvida stora sportevenemang hör till public service är sen en annan diskussion, som jag inte desto mer kan ta ställning till.

  4. Public service behövs definitivt. väl skrivet!

    En mediaservice som inte gör jobbet flr att tjäna pengar utan ERBJUDA ett brett och varierande sortiment har helt annan utgångspunkt än de son glr det för pengar.

    Så klart kan man alltid förbättra public service, ge publiken en chans att påverka utbudet mer genom att ge feedback på vad den vill ha. Det är fullt möjligt att göra ju också, men kräver att de som lider av knypplingsprogramsfobi tar tag i saken och faktiskt feedbackar 🙂

    Ansvaret som public service har är ju att bjuda på något för de flesta målgrupper, en stor soppa med allt från småbarn till UG musikdiggare till pensionärer och det blir ju ett intressant hopkok som kan kräva att man som brukare av tjänsten håller koll på tider etc. Då talar vi ju bara kultur nu ännu -tror nog att de flesta som kan tänka logiskt inser vikten av opartiska nyheter..

    Men särskilt då det gäller kultur och knyppling ÄR public service ofantligt viktigt. Konstformer som inte annars kan träda fram, barn och ungdomars möjligheter att vara med etc. Dessa grejer har risk att annars falla vort. Också tillbakablickar i arkivet och dylikt som är nödvändigt ibland ligger inte i pengainriktade bolags intresse.

    Plus – flera målgrupper har inte alltid möjlighet atta tala för sig själv, de har också en bit av public service, och har, eller kommer bekosta den i framtiden.

    Att bara utgå från de egna behoven och glömma att det finns så många fler i detta land och denna värld är riktigt tråkigt. Man kan till och med vidga sina vyer och sin förståelse för mänsklighet via den media public service erbjuder. Grejer du aldrig surfar in på eller skulle tro att fanns. Grejer du kan märka att har en relevans serveras framför dig och du kan VÄLJA att ta emot det.
    Grejer som ingen önskar att du köper eller betalar för – utan bara erbjuder som information och allmänbildning eller en kul grej.

    Som sagt, visst kan vi förbätta public service, dock skall vi komma ihåg att vi alla är målgruppen, och ha lite empati och förståelse för alla andra också. Ett tänkande som kanske kräver lite grupptänkande, och en vilja att vara öppen.
    Ett tänkande som främjar komnunikarätion och utveckling.

  5. Som det redan sagts förut. Många bra poänger.

    Dessutom kan Yle på ett annat sätt än kommersiella aktörer vara oberoende, i synnerhet hittills har det varit så. Övriga medier är ju beroende av sina annonsörer och det är inte alltid den bästa förutsättningen för kritiskt granskande journalistik. Det här argumentet kunde gärna lyftas fram i debatten lite oftare och speciellt nu då man hävdar att Yles oberoende är hotat, i och med budgetfinansieringen.

    Svårt att i nuläget förutspå hur det kommer att bli och om det verkligen funkar med en budgetlösning på flera år i taget. I vilket fall som helst hävdar jag att Yles beroende till utomstående krafter i det fallet är litet i jämförelse med flera kommersiella aktörer.

  6. Filip Winter

    Väldigt intressant läsning som väcker många tankar. Nu då jag kommer att tänka på det så är det ju verkligen inte mycket jag tittar på TV eller lyssnar på radio. Än mindre blir kanalvalen YLE. Personligen skulle jag gärna betala för några av de dokumentärer som visas på YLE Tema och så tror jag att informativa radiokanaler såsom Vega och YLE Puhe är bra för samhällsklimatet. Allt borde dock läggas ut på nätet tillsammans med ordentliga beskrivningar, så att man slipper “följa med” för att hitta det som intresserar på individnivå.

    För att ta ett personligt exempel intresserar mig inte det mista att följa med då någon annan sportar, för att inte tala om Eurovision, som alldeles väl kan visas på reklamkanaler för vem det nu intresserar. Men, med tanke på det politiska ställningstagandet hos somliga amerikanska mediehus tycker jag faktiskt att politiska diskussioner hör till Public Service segmentet.

    Detta inlägg får mig att tänka på att jag i ett “medieavgift/skatt” scenario faktiskt skulle betala för en massa innehåll jag inte följer. Eller har möjlighet att följa på annat håll. Av åtta radiokanaler, fyra tv-kanaler, en uppsjö webbsidor, konserter, radioteater, kulturtillställningar, Eurovisionsändningar och sport – är det endast politiken som kräver neutralitet. Resten av innehållet kan alldeles väl bjudas ut på internet antingen reklam finansierat “gratis” eller mot betalning, men då också endast för de program man konsumerar.

    För att inte hoppa något specifikt YLE program på tårna plockar jag ett exempel från reklam-tv. Jag skulle vara beredd att betala till exempel för att se en säsong av Diili utan reklam. Vad skulle detta kosta? Jag har absolut inget emot produktplacering, tvärt om. Det är ett sätt för producenter att finansiera sina kostnader, men resten tycker jag skall vara upp till tittaren och fungera som ett verktyg för att garantera att innehållet att levererar.

    Eftersom normen för ett 30 minuters program enligt amerikansk tv modell är att cirkulera runt reklampauser och därmed upprepa sig otaliga gånger både före och innan “pausen” (något som accentueras i Finland tack vare att våra reklampauser är färre) tycker jag faktiskt vi borde se på hur och var vilken information existerar – i ett alldeles nytt ljus. Istället för att finansiera en modell med rötterna traditionell tv och radio har vi nu chansen att skapa en alldeles ny uppfattning av Public Service med rötterna i internet.

    Fortsätter jag förklara nu får jag börja fakturera för min tid men jag deltar gärna i utvecklingsarbetet ifall denna uppfattning börjar vinna terräng.

    • Intressant poäng, men den här typen av plockepinn-val av program gör det nästan omöjligt att göra upp några långsiktiga planer. Det skulle betyda att man innan programmet produceras borde veta om tillräckligt många skulle titta på det – vilket igen leder oss till det faktum att det skulle satsas på billiga eller breda programdegment. Tanken (som jag ju försökt formulera i bloggen) är ju just den att den här typen av medieskatt eller medieavgift möjliggör att program som inte riktar sig till en bred publik kan produceras och sändas. Till exempel skol-tv eller barnprogram på svenska skulle knappast locka väldigt många annonsörer, inte heller skulle barnfamiljer kunna betala de stora summor som skulle krävas för att de här programmen skulle kunna produceras, och på så sätt skulle public service-idén urholkas. Det har ju inte bara att göra med objektivitet utan rent praktiskt möjligheten att producera program som är viktiga för en marginell grupp.

  7. Tänkte bara testa om det går att kommentera genom att logga in via FB. Har nämligen flera gånger kommenterat på din blogg men kommentaren har aldrig synts i kommentatorfältet. Skrev en kommentar till det här inlägget i går också, men också den har tydligen censurerats 😦

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s