Sannfinländarnas ankungesaga

Soini firade inte länge

Länge hann inte Sannfinländarna fira sin historiska valseger – sin ISO JYTKY – innan politikens krassa vardag gjorde sig påmind. Länge har Timo Soini sett ut som Sannfinländarnas orubbligt stabile klippa, den där frontfiguren som lyckas släta över sin brokiga skaras snedsteg med en blanding av populistisk retorik och en förmåga att veta när man inte ska kommentera. Men nu har också Soini varit ute och seglat lite.

Mest talande var kanske Soinis ansiktsuttryck då det under valvakan såg ut som om Sannfinländarna skulle bli största parti – det var ett uttryck av ren skräck. Troligtvis visste han själv att partiet – och kanske han själv – inte pallar för trycket att bli regeringsbildare och statministerparti. Att bli tredje störst var väl däremot en sån ISO JYTKY som han kunde glädjas åt.

Men sen då det verkliga arbetet skulle inledas, började det rämna i leden.

Kike Elomaa bullar upp sig.

Först började både Jussi Halla-Aho och Kike Elomaa dela ut ministerposter åt sig själva; en ledamot vars största politiska merit är att han varit den som sagt och gjort allra minst av alla i Helsingfors stadsfullmäktige, och en bodybuilder/sångare helt utan erfarenhet av politiskt arbete. Halla-Aho satte visserligen senare sitt ministeruttalande på humorkontot, men redan de här fallen visar hur liten den politiska erfarenheten är i den Sannfinländska gruppen. Nästa groda var den numer berömda Teuvo Hakkarainen som med Helsingin Sanomat satte sig ner och började tala om ”all världens muslimer som går här och dräller”, ”negergubbar” vid gränsen och dessutom sänkte sig till att nedsättande härma muslimernas bönerop, vilket genast snappades upp i cybervärlden och ledde till ett antal skämtvideor med en sjungande Hakkarainen. Han förstod ju då inte piken, utan uttalade sig åt en skolklass på besök i riksdagen om att om en homosexuell får barn med en annan homosexuell så blir barnet ”dubbelhomo”. Igen fick det få gå på humorkontot.

Teuvo Hakkarainen

Pressen var visserligen också på hugget och grävde till exempel fram en del konstigheter om till exempel Kike Elomaa, men sånt får väl de flesta politiker utstå. En annan sak som kanske var lite överraskande är att Sannfinländarnas två spjutspetsar, Soini och Halla-Aho, visade sig vara stingsliga då det gäller pressen, trots att de så varmt talat för yttrandefrihet och öppen diskussion. Först blev Soini vresig då Expressen skrev elakt om honom och partiet, och meddelade att han inte ger några intervjuer åt den blaskan. Nyligen kopierade Halla-Aho konceptet efter att tidningen Aamulehti använde en mindre smickrande bild på honom. Surmulet sa Halla-Aho att han vägrar ge tidningen några kommentarer så längde den använder ”såna där bilder” av honom, utan att precisera åt vare sig tidningen eller nån annan vad han menade med ”såna där bilder”. Kvällspressen var naturligtvis inte sent efter och lanserade en tävling där läsarna kunde rösta på sin favoritbild av Jussi Halla-Aho.

Det här kan naturligtvis ses som olycksfall i arbetet då det händer en och två gånger, men nu börjar de här klavertrampen rada upp sig på ett sätt som är olycksbådande för Sannfinländarna. Och som politiker kan man ju inte börja hetsa upp sig varje gång en tidning publicerar en osmickrande arkivbild, då blir man bara stämplad som prinsessan på ärten.

Röstmagneten Halla-Aho på en mer smickrande bild

Timo Soini själv har också visat att han inte riktigt vetat hur han ska hantera situationen. Som högljudd ordförande för ett minimalt oppositionsparti var han också en ordförande utan praktisk politisk makt, men på samma gång utan praktiskt politiskt ansvar. Det gick bra att skälla och gnälla utan att egentligen ta ansvar för några uttalanden eller precisera hur saker och ting borde skötas. I fråga om Portugalpaketet och regeringsmedverkan har han den senaste tiden hopat och rott fram och tillbaka. Innan valet var det bestämt nej till paketet. Då valresultatet var klart hette det att folkets röst måste synas i regeringsbasen, men det betydde i sin tur att han måste tumma på sina Portugal-löften. Plötsligt var det en förhandlingsfråga. Tills det då troligtvis kom så mycket skit i nacken för det, att det sen igen hette att det inte var en förhandlingsfråga och nu slutar det med att Sannfinländarna trots allt ställer sig i opposition.

Om det nu blir som Jyrki Katainen vill, det vill säga en regering med Saml, Sdp, Gröna, Sfp och KD, betyder det mer eller mindre en återvändo till status quo inom politiken, möjligtvis med en lite mer socialt inriktad regeringsbas. Oppositionen blir sedan en verkligt besynnerlig kompott av Sannf, Centern och Vf.

Vill man se det positiva i att Sannf nu ställer sig i opposition, är det att framför allt migrations- och intergrationspolitiken torde besparas de värsta tillstramningarna, det samma gäller politiken gentemot övriga minoriteter, och inte minst svenskan. Men för Sannfinländarna är det här något av det bästa som kunde hända med tanke på framtiden. Nu får Soini & co fortsätta gasta på i oppositionen, nu med mångfaldig styrka. De får säkert en hel del credits av de sina för att inte ha vikt ner sig i Portugalfrågan och kommer säkert i längden av sina väljare att ses som moraliska segrare. Dessutom får deras riksdagsledamöter behövlig erfarenhet i riksdagen inför nästa val, då de på allvar kan vara redo för regeringsarbete – kanske då som Finlands största parti. Så med tanke på framtiden ska kanske inte de som ogillar Sannfinländarna jubla alldeles för högt för att partiet nu ser ut att bli utanför regeringen. Nej, kom istället ihåg det löftet ni gav om att med allt hårdare tag motarbeta de värden som Sannfinländarna står för, slaget om Finlands framtid har bara börjat, och det kommer att vara en lång och seg kamp.

Advertisements

3 Comments

Filed under In the News, Ponderings

3 responses to “Sannfinländarnas ankungesaga

  1. väldigt, väldigt bra skrivet!

  2. Amen. Håller med dig på de flesta punkter.

  3. Hur många av de 80 procent som inte röstade på Sannfinländarna som är beredda att göra det? Den här valrörelsen har lärt en att aldrig säga aldrig i finsk politik, men jag har svårt att se att Sannfinländarna skulle kunna stiga så väldigt mycket från det här toppvalet.

    Däremot kan man tänka sig att oppositionsåren kommer att etablera de väljare man nu har och stabilisera partiet på +10% ett tag framöver.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s