Hedonismens lov

Nu ska jag mysblogga lite. Jag kom just från en ytterst trevlig kaffestund på fantastiska TinTin Tango i Tölö, tillsammans med mina ytterst trevliga vänner Jeppe och Sabina. Det gick visserligen lugnt till den här gången, förutom ett glas spetsad glögg var det bara kaffe som gällde. Men stället med sina tavlor av en nerdekad Tintin, den tidlösa inredningen och stämningen kommer alltid att påminna mig om några hedonistiska år mellan min 23e och 26e födelsedag, då TinTin Tango spelade en stor roll i mitt liv. Ofta gick det till så här: fredag eller lördag kväll slutade på någon vild studiefest eller hemma hos Hagnäs-maffian på en rökig efterfest där alla diskuterade teater eller Tom Waits. På lördag eller söndag släpade man sig upp ur sängen/soffan/madrassen där man nu råkade befinna sig och gick med en kopparslagare i huvudet och en skunk i munnen till TinTin Tango nån gång mellan kl 12 och kl 14 för att sleva i sig en frukost (stället serverar frukost dygnet runt), ackompanjerad av en eller flera flaskor vitt vin och ibland kunde sällskapet utökas av diverse andra helgdagsflanörer. Ibland kunde vi hålla hov på caféet och fick se olika sällskap komma och gå medan vi satt och diskuterade de olika graderna av krabbis, politik, konstens förfall, kommersialismens ok, den finlandssvenska teaterns ruttenhet, livets förgänglighet, filosofi, samhället eller helt enkelt brudar. Runt 4-5-6-tiden bröt vi oftast upp och fortsatte, alternativen var för det mesta tre. Antingen kunde man gå vidare till gamla goda Bar Loose, där vi blev såpass bekanta att personalen började bjuda oss på gratis kaffe, och ta en screwdriver eller en dammig öl, eller till Baker’s där man in i det sista fick röka, eller, om det var sommar och fint väder, via r-kiosken och köpa en sixpack öl och en ask cigarretter och sätta sig i en park, vid Tölöviken eller ovanpå Tempelplatsens kyrka. Ibland hade Jeppe varit förutseende och tagit med sig gitarren. Ofta hittade man i någon park ett gäng dekiga teaterarbetare eller nedsupna journalister som man kunde slå sig samman med. Hade nån av oss just fått lön, blev nästa steg ibland att gå till någon posh restaurang och beställa husets lever och en flaska rödvin. När klockan sen närmade sig elva, var vi ofta redan så mosiga att det bar hemåt, men on rare occasions fortsatte denna cirkus ännu till antingen Baker’s, Lost & Found eller tillbaka till Hagnäs-maffian. I ett töcken kunde man somna in på något av dessa etablissemang och vakna på en madrass någonstans.

Bisarrt nog, har jag faktiskt inga bilder från TinTin Tango

I dag har de flesta av oss såpass regelbundet arbete eller övriga åligganden som gör att den här typen av heldagshedonism inte riktigt är möjlig, för det andra är vi kanske lite tråkigare, lite vuxnare och tänker på nästa dags olidliga och handlingsförlamande krabbis. Men det hindrar inte att vi med njutningsfulla suckar tänker tillbaka på tiden då vi var panka, men levde som kungar, eftersom det alltid var någon av oss som hade fått lön/bidrag/studiestöd. Vi kallade det att ”leva Oscar Wilde”, inspirerad av denna hedonismens okrönte kung.

För de flesta är det här en typ av svineri som hör studietiden till och som man sedan ser tillbaka på som ”ungdomens dumma eskapader”. För mig har den här typen av livsstil ändå något mervärde. Det var inte alkoholen som var det viktiga, egentligen. Poängen var aldrig att supa. Att ”leva Oscar Wilde” hade att göra med en viss typ av frihet, och har det fortfarande, jag har inte gett upp hoppet för den här livsstilen. Dels hade man en hel dag tillsammans med sina vänner att diskutera och filosofera, sitta och förbättra världen så att säga. Men dels var det också en hyllning till de gamla mästarna i den här konstarten, inkluderat ovan nämnda författare, samt udda figurer som Hunter S. Thompson och Charles Bukowksi. Den opiumstinne Egdar Allan Poe, Janis Joplin med sin kännspaka Southern Comfort, den evigt rökande Slash med en Jack Daniels-flaska i handen. Över allt detta svävade en soundtrack av Tom Waits, The Tiger Lilies, Edith Piaf och i utvalda stunder Ramones.

Det var ett sätt att visa mittfingret åt medelklasskonventionerna, men med stil. Vi ville kanske bevisa att det går att sitta en hel dag och diskutera konst, filosofi och världens gång, att njuta av ögonblicket här och nu, utan att tänka på ansvar, åtaganden och rutiner. De flesta av dessa dagar gav upphov till idéer om teaterpjäser, serieböcker, musikprojekt eller annan konst, en del av vilka de facto har förverkligats. Men det viktiga var inte att det utmynnade i något konkret, utan att man fick debattera, engagera och engageras, utbyta tankar, åsikter och känslor utan att behöva stressa, rusa eller ha en deadline, eller vara tvungen att omsätta de här tankarna och idéerna i något kommersiellt gångbart. Konsten fick debatteras för konstens skull och för debattens skull. Att man på sidan om blev lite lullig var bara en bonus. Och så var det naturligtvis en pik åt hela hälsolevnadshysterin. Istället för att gå på gym och äta näringstillskott satt vi och hällde i oss vin, degade och rökte som skorstenar. ”Self improvement is masturbation, self destruction on the other hand…” sa Brad Pitts karaktär i Fight Club. Och så hade det också att göra med att vi under den tiden alla var nästan konstant panka. Det fanns en fantastisk känsla i att sitta och göra av med tjugolapp efter tjugolapp på vin, öl, mat, cigarretter, en efterrättskonjak och kanske något lite extra här och där då man visste att man resten av veckan skulle få leva på gröt och vatten. Att ”leva Oscar Wilde” innefattade också att det alltid fanns någon i sällskapet som inte kunde betala. Denna person ”levde Oscar Wilde” på den person som just fått lön. Och så roterade det. Tillsammans var vi aldrig så panka att vi inte kunde ta en TinTin Tango-dag. Pengar skulle helt enkelt inte vara ett hinder.

Om någon vill förkasta allt det här som ungdomligt romantiserande, så är det fritt fram, för det är ju delvis det som det är fråga om.

Jag har nu skrivit om det här som förgången tid, men det är främst för att deltagarna i denna grupp har varit så mycket utomlands den sista tiden att vi helt enkelt inte haft möjlighet till dylikt. Jag hoppas och tror ändå att vi kan återuppta denna fina tradition, som har sin själ och sitt hjärta på TinTin Tangos terass en solig sommardag, med de små borden fyllda av frukosttallrikar och vingliga vinglas, där askkoppen långsamt fylls och där man sorglöst kan sitta och diskutera och polemisera om allt som faller en in. Ringa en kompis och utöka sällskapet, beställa en ny flaska vin och gå över till nästa samtalsämne. Sitta och tala oss berusade av sanningar om världen och konsten, kanske bryta upp och gå hem då diskussionsämnena tar slut eller fortsätta dem på en varm gräsmatta någonstans där spårvagnarna bara hörs som ett avlägset buller. Komma hem igen fylld av ny inspiration, nya tankar och en känsla av att goda vänner, en flaska vin och en ask vit Marlboro egentligen är allt man behöver för att ta sig genom livet.

Advertisements

Leave a comment

Filed under Out there, Photos, Ponderings

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s