Språk och demokrati

The språkpolis strikes again. Nänå okej, jag har diskuterat där här med fredriklindströmsk språkfilosofi versus en restriktiv traditionsbunden språkfilosofi. Den fredriklindströmska doktrinen går ju ut på det enkla antagandet om att ”används ett ord, så finns det”. Detsamma gäller i stor utsträckning ordanvändning; om ett ord börjar användas i en ny kontext, ta till exempel ordet ”spendera”, så är det rätt och riktigt att dess nya betydelse accepteras, snarare än att man skulle försöka motarbeta felanvändningen.

Språket utvecklas och förändras, det förstår till och med jag och det är klart att det måste finnas flexibilitet i reglerna för att språket ska kunna följa med hur kulturen och samhället utvecklas. Men jag ser ändå en fara i att i allt för hög utsträckning låta språket leva som det vill utan någon form av toppstyrning och regelverk. Låt språket förändras, för all del, men innan en ny språkkutym antas, måste det föregås av att en uppsjö av språkpoliser påpekar ett nytt uttrycks felaktighet. Nya ord har jag i sig inget emot, men jag gillar inte att vedertagna uttryck förvrängs, får nya betydelser och används i fel kontext.

Varför? Jo, bortsett från rent akademiska och estetiska invändingar, finns det också en demokratisk aspekt på det hela. Låt för guds skull folk tala som de vill, men se till att människor kan skriva ett korrekt språk – inte bara korrekt för att regelboken säger så, utan ett språk som är universellt och där ord och uttryck har klara, entydiga betydelser. Om det blir en allt mer utbredd policy att språk helt enkelt är vad man gör av det, och att betydelser och använding varierar regionalt, åldersmässigt och kulturellt, kan det få flera olika negativa följder. För det första är det fråga om barns och ungas inställning till språk. Unga människor har alltid skapat ett eget språk för att differentiera sig från sina föräldrars generation. Just nu är det kanske mer uppenbart än någonsin med textmeddelandenas och twitters kortspråk, som dessvärre börjar breda ut sig också i annan skrift. Unga i dag får också ta del av allt mer okontrollerad och felskriven text via internet, där man kanske ännu för 50 år sedan kunde lita på att merparten av den skrivna text som en människa utsattes för hade kontrollerats av en förläggare, redaktör eller övrig person som hade koll på språk. Det är farligt om skolan blir den sista bastionen för korrekt språk, eftersom det knappast ses som motiverande att pränta in grammatikaliska regler om man lever i en värld där sådana ändå inte följs. Dessutom kan det leda till en allmän slapphet då det gäller språk. Innebörden blir det viktiga och sättet som saker och ting uttrycks på får sekundär betydelse. Det igen leder till att man inom olika instanser som medier, myndigheter etc får allt fler möjligheter att uttrycka saker och ting som man vill uttrycka dem, och kanske frestas till att börja mynta alldeles egna uttryck och fraser.

Slutresultatet blir ett samhälle med en befolkning som inte längre bryr sig om att lära sig korrekt språk ”så länge som folk förstår vad man menar” och en allt mer splittrad språkfilosofi från auktoritetshåll. Det här ger företag och myndigheter möjlighet att dupera, vilseleda och gömma saker och ting i och bakom språk som i princip är helt korrekt, men som inte längre bär någon betydelse för den vanliga läsaren. När det inte längre finns strikta regler för vilken betydelse vissa ord och uttryck har, blir det lätt att i lagtexter, kontrakt och dylikt skriva om saker och ting så att till exempel företag och kommuner kan avsäga sig ansvar eller tolka texter på ett för kunden ofördelaktigt sätt. Hur mycket tolkningar betyder i juridiska sammanhang har vi bara i år sett till exempel i fråga om utlänningslagen och Karleby-frågan, där det uttryckligen varit fråga om språkliga tolkningar av lagtexter.

Det här kan skapa en ännu större klyfta till exempel mellan hög- och lågutbildade och speciellt riskabelt kan det till exempel bli för folk som har annat modersmål än majoritetsbefolkningen. Finlandssvenskar till exempel kan komma i kläm om vi plötsligt får en situation där intresset för svenskan är så slappt att inte ens lagskrivarna längre kan hålla i sär äpplen och päron, och hur ska då en lekman göra det? För invandrare blir det en riktig soppa.

Därför gnäller jag om att man ska använda ett korrekt språk där orden betyder det som de är avsedda att betyda, och därför retar jag upp mig på grammatikfel och särskrivningar. Speciellt då det gäller myndigheter och medier, för det är de som anlägger tonen för inställningen till språket.

Advertisements

3 Comments

Filed under In the News, Ponderings

3 responses to “Språk och demokrati

  1. Usch, jag håller i princip med dej (dig?) om allting. Men jag tycker det vore förskräckligt om jag som reportageskribent inte fick leka med språket. All kreativitet och skrivglädje skulle försvinna. Jag tycker ändå att professionella kreativa språkbrukare ska få vara kreativa med språket i de genrer där det lämpar sig.

  2. Herregud jo, det är klart att man ska få leka med språket! Kreativitet och ordlekar och lustiga formuleringar är ju bara välkomna. Mina funderingar ska nu inte missförstås med att jag skulle ha nåt emot kreativt skrivande och konstnärligt skrivande. Gonzojournalistik och konstnärligt vridna reportage och dylikt är något jag älskar! Men för att kunna skriva konstnärligt och kreativt måste man i grunden ha ett bra språk. Regler är till för att brytas, men för att kunna bryta mot dem, måste man känna till reglerna.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s