Depressionsfinländsk actionthriller

När jag nu ren skrivit teater, kan jag ju fortsätta med lite film. Den här texten har ren publicerats i Ny Tid, men för er som inte läser tidningen:

Först ett par varningens ord: den som vill se en film som har något med Matti Yrjänä Joensuus böcker eller Åke Lindmans tidigare Harjunpää-filmatiseringar att göra, göre sig inte besvär att gå och se Harjunpää och ondskans präst (Harjunpää ja pahan pappi).

Filmen följer två huvudspår, det ena är kriminalöverkonstapel Timo Harjunpääs kamp med sina personliga demoner och sin familj som splittras efter att hans dotter blir brutalt mördad strax efter inledningstexterna. Den andra följer jakten på en självutnämnd sadistisk messias som mördar kvinnomisshandlare genom att knuffa dem under Helsingfors metrotåg.

Filmen har beskrivits som Finlands svar på den brutala Hollywoodrullen Seven och många spaltmeter har skrivits om den nattsvarta tonen och det klaustrofobiska, experimentella kameraarbetet (inte bara i positiv ton). Inledningsscenen med likmaskar och en förruttnad kropp utlovar också något i den kalibern, men förutom att det strittar en hel del blod i filmen, är det också det närmaste man kommer David Finchers mästerverk. Bilden av det nattliga Helsingfors är visserligen blek och brutal och visst leker man en hel del med zoom, fokus och bildvinklar, men sådär väldigt revolutionerande är det nog inte. I jämförelse med vad som görs på andra sidan Atlanten är inte heller våldsscenerna särskilt grafiska.

Den finländska filmen har länge skrikit efter nån som kan dra upp industrin ur dess stagnerade tillstånd, och i den bemärkelsen är det positivt att fyrfaldiga Jussi-vinnaren Olli Saarela tagit på sig att göra landets första visuellt experimentella, moderna actionthriller. Men liksom hos den andra förnyaren av det visuella i finsk film, AJ Annila, mannen bakom Jadekrigaren och Bastun, faller projektet på manuset. I det här fallet börjar man helt enkelt bakfram. Inledningen är så nattsvart att det liksom inte går att sjunka lägre, medan en film i den här genren borde spara lite svärta till klimaxet.

Filmens första halva är så hiskeligt deprimerande att man gärna skulle gå hem i mitten om det fanns en paus som i teater. När Harjunpää äntligen lyckas ta sig igenom sitt personliga helvete och jakten på mördaren på allvar kommer i gång, lyfter däremot filmen åtskilliga pinnhål och det blir verkligt spännande att följa med. Men då är ju egentligen det värsta över, vilket förtar en del av dramatiken.

Trots sina brister är filmen inte utan kvaliteter. Framför allt är skådespelararbetet av absolut toppklass. Peter Franzén i titelrollen gör kanske sitt livs roll som den härjade Harjunpää, med en sådan bredd och naturlighet som det är oss sällan förunnat att se i finsk film. Frugan Irina Björklund gör ett nyanserat och stramt porträtt av den troende polishustrun och Sampo Sarkola som den djävulska prästen är som tagen ur vilken Hannibal Lecter-filmatisering som helst. Den här trion lyfter också filmen från att vara ett gott försök till att bli en medryckande och härjande upplevelse. Jenni Banerjee som Harjunpääs stabila kollega gör också ett starkt jobb.

Hade man aktat sig för att ge efter för den finländska depressionen som råder i filmens början och koncentrerat sig mer på att göra en spännande thriller, hade den här filmen kunnat vara riktigt, riktigt bra inom sin genre. Och om man orkar genom de första 45 minuterna är det en alldeles sevärd filmupplevelse.

 

Advertisements

Leave a comment

Filed under Art & Music

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s