Ur en ateistisk synvinkel



Egentligen ger jag fanken i kyrkans inställning till homosexuella äktenskap. Inte för att jag skulle ge fanken i mina icke-heterosexuella vänner, utan för att jag ger fanken i kyrkan. Eller, så borde det ju vara. Tyvärr kan jag inte ens som ateist ge fanken i kyrkan, därför att den fortfarande har ett så starkt inflytande på resten av samhället. Rent juridiskt borde det ju inte vara så, eftersom kyrkan och staten skiljdes åt för länge sedan. Dels lever den kristna traditionen vidare i skolsystemet och andra institutioner, dels filtreras ännu så mycket av våra vardagliga traditioner genom kristna filter. Inte vill jag heller sluta fira jul för att jag inte tror på Jesus, men jag vill gärna fira jul för att jag tycker att den gamla seden med midvinterblot är ett behövligt inslag av värme, kärlek och medmänsklighet i Finlands kalla, mörka vinter. Inte var det de kristna som uppfann julen, de bara omformade de hedniska traditionerna. På samma sätt uppfann inte heller de kristna äktenskapet, vilket många tycks glömma i dagens debatt.

Kristendomen har visserligen förfinat många av de gamla traditionerna och givit oss en enorm kulturskatt som inte ska förglömmas. Kyrkliga vigslar kan också i en ateists ögon vara oerhört vackra, och av erfarenhet kan jag ju hålla med om att det kändes en aning fånigt att med feststassen stå i magistratens väntrum och vänta på lagmannens välsignelse efter att ha fyllt i en lapp i en lucka.

Medlemskap eller inte?
Många kolumnister har skrivit vettiga inlägg i diskussionen om homosexuella och kyrkan. Vissa har skjutit lite över målet, som till exempel kolumnisten som krävde att Päivi Räsänen borde tvångssteriliseras och tvingas att leva tillsammans med en kvinna. Den icke-troende Jukka Relander skrev en mycket sansad text om hur man borde ignorera de ärkekonservativa kristna och förändra kyrkan inifrån istället för att utträda ur den. En icke-troende bekant till mig skrev också nyligen att han aldrig röstat i församlingsval, men tänkte göra det nästa gång. Jag återkommer till det här.

Jag har i debatten inte stött på någon djupt troende som skulle ha skrivit ut sig ur kyrkan efter Tvåans homodebatt, även om det säkert också finns såna. Jag är rätt övertygad om att de flesta som under den senaste veckan skrivit ut sig snarare hör till dem som varit församlingsmedlemmar av tradition, snarare än av tro. Själv var jag i några år medlem i kyrkan efter min 18-årsdag just på grund av tradition och på grund av att kyrkan gör mycket fint arbete för gamla, sjuka och ensamma människor som behöver hjälp, stöd och medmänsklighet i ett samhälle där allt fler är utstötta och bortglömda. Detta är ett arbete som jag även i fortsättningen skulle stöda. Men jag betalar hellre en högre statsskatt för det arbetet än kyrkoskatt. Det som till slut fick mig att skriva ut mig ur kyrkan var en diskussion jag hade under någon blöt kväll. Någon (jag minns inte vem) sa ”Kyrkan betalar lön åt folk för att de ska stå och berätta sagor åt folk, som de påstår att är sanning. De får LÖN för att stå där i predikstolen och ljuga folk rakt upp i ansiktet!” Det var då jag insåg att det inte är något jag vill understöda.

Vad skulle Gandalf ha gjort?
Det kan låta banalt, men det återknyter till uttalandena ovan om att man som icke-troende ska vara med och förändra kyrkan inifrån. Kyrkan, den evangelisk-lutherska dito, som ju är det vi över lag menar med ”Kyrkan” här i Finland, bygger sist och slutligen på en tradition som är nedtecknad i en bok som kallas för Bibeln. Om jag som icke-troende vill vara med och påverka kyrkan, eller ens ha en åsikt om kyrkan, förutsätter det att jag accepterar denna tradition. Nu är ju de flesta kristna ense om att bibeln inte kan tas på sin bokstav, utan måste tolkas. De flesta godtar också argumentet att bibeln inte är en direkt tankekanal från ”Gud” utan de facto nedtecknats och redigerats av människohand i flera repriser. Men faktum kvarstår att kristendomen har sitt ursprung i detta litterära verk. För mig som ateist har bibeln inget större sannings- eller moralvärde en till exempel Sagan om Ringen. Att då sitta och diskutera med kristna om hur man ska se på homosexuellas rätt till äktenskap utgående från Jesus ord om homosexuella blir alldeles bisarrt. ”Vad skulle Gandalf ha sagt om gay marriage?” Visst kan jag hålla med om att det finns mycket klokheter i bibeln, men jag ser helt enkelt inte vad som skulle ge just denna bok något större moraliskt värde än andra böcker. Visst kan jag hålla med om många av de moraliska utsagorna, men andra tycker jag är felaktiga. Att man då måste sitta och lusläsa det här verket för att hitta de passager som passar in på ens egen moraluppfattning för att ha ett legitimt argument ter sig snarast akademiskt. En rolig tankelek, visserligen, men vad har det för egentlig betydelse för den verklighet vi lever i? Från min egen synvinkel, ingen. Men trots det ser jag inte att jag har någon rätt att säga åt kristna vad de ska tycka om saken, så länge jag talar om vad Kyrkan ska tycka och tänka. Ur ett medmänskligt och samhälleligt perspektiv kan jag tycka att det är idioti att skilja på folk och folk utgående från ens sexuella läggning, och visst kan jag diskutera detta med kristna personer, som en människa med en annan. Men att som en person som inte tror på ett ord av bibeln ser jag mig inte ha rätt att påtvinga min syn på Kyrkan på dem som av övertygelse är med i denna ”klubb”.

Jag tycker snarast att det är sunt om kyrkans traditionsmedlemmar nu skriver ut sig ur samfundet. Det tvingar den tysta massan av ”moderata” och vettiga kristna att öppna munnen och skapa en sådan kyrka de vill ha. Det räcker liksom inte att en frisinnad Helsingforsförsamling ordnar regnbågscaféer. Om man inte godkänner de ärkekonservativas åsikter, så måste man väl rösta ned dem? Men frågan är om vi icke-troende har någon rätt att göra det.

Ska kyrkans lag råda?
När det kommer till äktenskap är den stora frågan nu om magistraten ska få samma rätt att viga folk som kyrkan har – med allt vad där tillhör. Vi har redan fråntagit kyrkan resten av dess världsliga makt i samhället, varför ska den här frågan vara så mycket annorlunda? Kyrkan står för tillfället under enorm press från samhället att följa de rådande normerna. I fråga om homosexualitet är samhället i dag, åtminstone juridiskt, för att samlevnad inte ska ha med kön att göra, med undantag av adoptionsfrågan. Jag är ganska säker på att homosexuella skulle få adoptera i dag om det inte varit för kyrkans bakåtsträvande tradition. Som det är nu, har samhället hittills rättat sig efter kyrkans normer och knappast blir det heller någon förändring i adoptionsfrågan innan kyrkan ger grönt ljus.

Därför sitter nu hela det sekulära samhället och försöker förändra kyrkans inställning till samhället. Men är det inte de troendes privilegium att göra som de tycker med sin kyrka, med sin religion? Är det faktiskt min uppgift som icke-troende att förändra kyrkans syn på världen? Vore det inte vettigare att helt enkelt förändra samhällets inställning till kyrkan?
Jag vill ha ett samhälle där jag med gott samvete kan ge fanken i kyrkan.

Advertisements

2 Comments

Filed under In the News, Ponderings

2 responses to “Ur en ateistisk synvinkel

  1. Nu vet jag inte om denna tråd borde byggas på min blogg eller din, kanske lika gärna att posta på båda…

    Du har i princip rätt i allt du säger, som icke-troende kanske vi egentligen inte borde blandas oss i saken.
    Detta är en knivig fråga, jag vet. För oss som inte tror på Bibelns ord eller en kristen gud känns det ju rätt lönlöst och oproduktivt att diskutera teologi. Vad har vi med saken att göra egentligen? Men grejen är ju ändå den att kyrkan trots allt är en central del av vår kultur, av hela den västerländska kulturen, vare sig vi godkänner det eller ej. Skall mina homosexuella vänner faktiskt för alltid känna sig utestängda varje gång ett kyrkligt bröllop visas på filmduken? Det känns inte rättvist.

    Så länge kyrkan envisas med att vara en del av mitt liv, av min kultur och mitt samhälle, så måste jag ju ha rätten – och den medmänskliga skyldigheten – att kunna påverka, även om jag inte underskriver alla lärorna.

    Det finns ju trots allt många saker i samhället vi måste ta ställning till, även om vi aldrig är 100% med på noterna.

    Alternativet är, som du också skriver, att separera kyrkan fullständigt från kulturen. Hur skall det gå till? Vi är mer än 100 år efter Nietzsche, hur mycket har hänt? Fortfarande hör omkring 80% av den finländska befolkningen till kyrkan, även om många säkert inte är djupt troende. Skall vi tro att denna debatt får droppen att rinna över? Knappast. Att ignorera en orättvisa som gäller en minoritet har aldrig lett till förbättrade omständigheter, tvärtom. Så länge majoriteten inte berörs kommer ingen förändring att ske. Genom att förneka kyrkans inflytande i vår kultur avsäger vi oss samtidigt allt ansvar att omvärdera och förändra den.

    jk.

    • Jo det är naturligtvis är kvistig fråga. Och en sak som jag kanske inte funderat på är att man ju kan se församlingen som en samhällelig kulturell institution, vilket gör det ännu mer svårlöst. I sista hand är det ju trots allt de troende som måste utforma kyrkans syn på samhället, det går liksom inte att göra andra vägen. Det är liksom priset vi får betala för att vi har skiljt åt kyrkan och staten. En möjlighet skulle ju förstås vara att man skulle röka ut de mest konservativa och låta dem grunda en egen frikyrka, medan de moderata skulle få fortsätta i vår “satskyrka”. Men är det då vi icke-troende som ska röka ut de kristna ur deras egen kyrka för att vi ska få en sån kyrka som vi tycker att de troende ska ha? Det blir ju också lite bakvänt?

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s