Breaking News: Cheetah är död! kablade medierna ut i går.

Det är mellandagarna. Om det inte varit för stormsäsongen som inleddes på annandag jul, hade vi på radion haft svårt att fylla våra sändningar. Inrikes är det dött och också utrikesnyheterna lyser ganska långt med sin frånvaro. För oss journalister är det här en chans att klämma in en eller två udda nyheter i sändningarna. Även om vår journalistiska näsa ofta sätter stopp för icke-seriösa nyheter, älskar vi att ibland kunna klämma in lite så kallad ”human interest” i sändningarna. Något som inte har med paragrafer, skatter, partistöd, presidentval, krig och misär att göra. Och en nyhet om att Cheetah (eller Cheeta eller Cheta), världens mest älskade apa, har dött, är perfekt.

Så då nyheten kom i onsdags om att vår älskade Cheetah var död, kablades den ut i så gott som alla seriösa nyhetsmedier i världen. Som fotnot satte vi med en liten mening om att det finns folk som säger att det inte är säkert att just den här apan var den som spelade Cheetah.

Men redan i dag drar vi tillbaka nyheten, eftersom någon har gjort den research vi borde ha gjort. Men då till och med de stora nyhetsbyråerna i går gick ut med ”faktumet” om Cheetahs död, funderar vi inte desto mer på saken.

Familjen Tarzan samlad. Denna apa hette i själva verket Jiggs och dog 1938.

Så var gick det fel?

Jo, hela faderullan fick faktiskt sin början med en artikel i lokaltidningen Tampa Times, som hade intervjuat Debbie Cobb, chefen för djurhemmet Suncoast Primate Sanctuary i Palm Harbor, Florida. Enligt henne är det schimpansen Cheetah som dött. Cheetah, säger hon, spelade in sin första film, Tarzan and His Mate, tillsammans med legendariska liansvingaren och simmartjärnan Johnny Weissmuller år 1934. Cheetah, menar Cobb, kom till djurhemmet på 60-talet, då Weissmuller själv donerade honom då han sålde sina ägor. Sedan dess har Cheetah bott på Suncoast. Han var vid sin död 80 år gammal.

Men här borde varningsklockorna ringa. Det allra mest uppenbara felet är åldern. Det finns inget sånt som en 80 år gammal schimpans. De flesta schimpanser blir inte äldre än 45, ens då de tas väl hand om. En djurpark uppges ha en schimpans som tros vara 73. Sammanträffandet att världens mest kända schimpans också skulle vara världens äldsta är lite för bra för att det ska vara sant. Vidare nyheten om att Cobb inte kan ge några som helst bevis på att Cheetah verkligen är Cheetah, eller att djurhemmet ens fått honom av Weissmuller, borde få de flesta journalister att rynka på ögonbrynen. Men hej, det är en kul grej, don’t ruin it with facts.

Bättre journalister än jag har sedan börjat gräva närmare i frågan. Det finns tre stora problem med den senaste Cheetah-teorin; för det första är det den verkliga historien om apan som spelade Cheetah i Johnny Weissmullers filmer. För det andra är det frågan om Weissmuller ens ägde en schimpans, och det tredje problemet är just den här apans historia.

Dan Westfalls apa "Cheetah", som Rosen avslöjade som en bluff.

Vi börjar med Tarzan. Problemet, och delvis orsaken till att det finns så mycket osäkerhet kring Cheetah, är det finns runt tio olika schimpanser som spelat Cheetah, och flera av dem spelade med Weissmuller. Den apa som man med säkerhet vet att spelade Cheetah i de två första, mest framgångsrika Tarzan-filmerna Tarzan the Ape Man (1932) och Tarzan and His Mate (1934) hette Jiggs och dog 1938. Sedan vet man faktiskt inte så mycket mer. Det finns folk som säger sig känna till apor vid namn Jiggs 2,3 och 4, som skulle ha spelat i andra Tarzan-filmer, men de här rapporterna är mycket suddiga. Till exempel The Guardian-journalisten Andrew Woods skrev i en kolumn om Jiggs Jr, som han menade att är den verkliga Cheetah. Artikeln har uppdaterats sedan jag först läste den. Woods var tidigare tydligen inte medveten om författaren R.D. Rosens långa artikel om denna apa, som länge antogs vara den riktiga Cheetah. Artikeln visar att denna apa är en fullständig bluff (den apan lever ännu, men det är fastslaget att den föddes först på 60-talet). Rosen verkar också vara den enda som besitter nån riktig information om Cheetah, eftersom han var anställd att skriva en biografi om den Cheetah som Dan Westfall i många år påstod var the real thing. Till och med han slår ut med händerna då det gäller andra schimpanser än Jiggs. De som spelade i 30-talsfilmerna var ofta lånade från zoologiska parker, och man kan anta att de senare återbördades dit.

Miami New Times rapporterar vidare att det inte finns några uppgifter om att Johnny Weissmuller någonsin skulle ha ägt en schimpans, än mindre donerat en till ett djurhem i Florida. Däremot var han inblandad i en nöjespark i Florida, som hette Tarzan’s Jungleland, och där fanns det verkligen åtminstone en schimpans. Det låter relativt troligt att Debbie Cobb och hennes kolleger kunde ha fått apan därifrån då parken stängde år 1973. Att det skulle ha varit just den apa som spelade Cheetah som bodde i nöjesparken är däremot rätt osannolikt.

Så det tredje problemet, det vill säga Debbie Cobbs apas historia. För det första öppnade inte Suncoast före 1971, så Cobbs farföräldrar kan knappast ha fått apan av Weissmuller på 60-talet. Det var i början inte heller mer än ett privathem som tog emot övergivna djur och att Weissmuller skulle ha gett sin älskade Cheetah till en liten privatgård i Florida känns inte helt trovärdigt. Gården stängdes dessutom 1999 på grund av misskötsel av djur och fick inte öppna förrän 2008 (även om djuren fanns kvar).

Debbie Cobb och "Cheetah".

Vidare omnämns inte apan i fråga före 2001. År 2002 säger Cobb i en artikel i St Petersburg Times att apan inte alls kom från Weissmuller, utan från ett laboratorium dit den sattes efter filmerna. Vidare, i en artikel i Roadside America från 90-talet säger personalen att gårdens äldsta schimpans är Johnny, 53 år gammal. Om denna Johnny är samma som Cheetah, borde han på 90-talet ha varit minst 59 år gammal.

Woods skriver i sin artikel att han ringt till djurgården i fråga – och att de nu skulle ha reviderat sitt uttalande. Nu säger man att det inte alls är Cheetah, utan en apa som heter Org, och som skulle ha varit med i filmer mellan 1932 och 1934, dock inte i Tarzanfilmerna. Låter väldigt mycket som en dålig räddningsfras. Och varför har de då i 10 års tid påstått att det är Cheetah? Stackars Dan Westfall, som år 2008 avslöjades av Rosen verkar själv ha varit övertygad om att hans apa verkligen var Cheetah. Men i Debbie Cobbs fall pekar det mesta på att hon helt enkelt bara hittat på en bra historia för att göra PR för sin djurgård.

Mary Gestrin i debatt med en arg tittare i OBS. Bild: Yle

Jag vill inte betala för program om kroatiska knyppelkurser, skrev en bekant till mig på Facebook. Samma person gillade inte tanken om en Yleskatt eftersom han varken ser på tv eller hör på radio. En annan hetsade riktigt upp sig och påstod att det är lätt att sitta och gnälla och spendera andras pengar, inte generera, bara gapa och ta emot. Jag vet ju då inte om personen i fråga tycker att det är att bara sitta och gapa att upprätthålla åtta radiokanaler, fyra tv-kanaler och en uppsjö av informativa webbsidor, producera konserter, radioteater, kulturtillställningar, politiska diskussioner, eurovisionssändningar, referera sport etc. Men det får han väl tycka.

Diskussionen om den nya Yleskatten har gått het. Vissa tycker att det är en bra kompromisslösning, andra tycker att den är för dyr. I allra högsta fall får en familj betala 30 euro mer, men för de allra flesta som tidigare har betalat tv-licens, blir det de facto betydligt billigare. Toppsumman att betala blir 140 euro i året, för vuxna samboende blir det som högst 280 euro (jfr med nuvarande 245 euro). För studerande, ensamboende, pensionärer, låginkomsttagare etc blir det ännu billigare, den lägsta summan är 50 euro och det har varit tal om att riktigt fattiga helt kunde slippa betala. I jämförelse med att prenumerera på en stor dagstidning är det för en ensamstående betydligt billigare, och för en familj jämnt ut eller billigare att betala Yleskatt.

Public servicens högborg i Böle. Bild: Yle

De som varit mest upprörda är de som antingen inte ser på tv eller de som inte gillar Yles program och därför smitit undan tv-licensen. Och visst är det ju en naturlig reaktion att bli förbannad då man plötsligt ska punga ut med 140 euro i året för en tjänst som man antingen inte använder eller inte gillar.
Det rådande mantrat i konsumtionssamhället är att man själv betalar för det man vill ha. De flesta kan sträcka sig till att betala skatt för att upprätthålla en grundläggande basservice som infrastruktur, statlig byråkrati, åldringsvård, sjukvårs, skolor och daghem. Men fy böveln om man ska börja betala för ”kroatiska knypplingsprogram” på en tv-kanal som man inte ser på! (Jag vet att kommentaren om kroatiska knypplingsprogram var en ironisk släng, men det är beskrivande för inställningen till public service.)

För det första gör man här ett litet tankefel. Det är ju inte så att det man betalar i skatt i dag bara används till skolor och sjukhus, utan en kännbar del av skatten går också till knypplingsaktivitet som teater, musik, konst, ungdomskultur, idrott, hantverk, museiverksamhet och alldeles säkert finns det också en och annan knypplingsförening som mottar kommunalt stöd. Så de facto understöder man dylika knypplingskurser oberoende av Yleskatten.

Ida Henriksson i TV-Nytt. Bild: Yle

För det andra finns det då de som anser att personer som inte ser på tv (eller på Yle-kanaler) inte ska behöva betala för public service. Men om bara de som själva vill se på Yle (och är beredda att betala för det) skulle betala, betyder det att hela public service-systemet skulle rasa samman. Än sen då? frågar sig då folk. Det kommer ju bara strunt på Yle ändå, och nyheter får vi ju från andra tv-kanaler, tidningar och internet. Men det är lätt att säga för folk som läser sina nyheter från smarttelefonen på Guardian, NY Times och Helsingin Sanomat. Men Agda, 83, i Malax framför sin gamla radioapparat kanske inte riktigt är inne på samma linje.

Nyheter på teckenspråk. Bild: Yle

Public Service är vad det är just för att det kan erbjuda det som de kommersiella kanalerna inte kan. Kommersiell media sänder sådant som är lönsamt att sända. I stor utsträckning blir det alltså sånt som riktar sig till de stora massorna eller billig, massproducerad B-underhållning. Att producera och sända radio och tv är ohyggligt dyrt, det är inte bara att slänga en kamera på axeln och filma. Det behövs ett enormt tekniskt maskineri, sändningsrättigheter och kanalrättigheter kostar massor, för att inte tala om olika typer av copyright- och teostoavgifter. Det är orsaken till att de enda”alternativa” tv-kanalerna som lyckats överleva på längre sikt i Finland är ägda av stora koncerner som Alma eller Sanoma. MoonTV gick i graven, UrhoTV:s framtid är oviss och Suomi-TV var tvungna att ta time-out och sanera, och jag förutspår att inte heller den kommer att leva många år.

Barnfavoriten Bärtil. Bild: Yle

Det säger sig alltså naturligt att utan public service faller allt sånt bort som inte är skrotbilligt eller har en bred målgrupp. Hit hör till exempel nyheter och aktualiteter på svenska, samiska och engelska. Hit hör nyheter på teckenspråk. Dessa folkgrupper är sådana som har en demokratisk rättighet att få radio- och tv-nyheter på sitt eget språk. Inga kommersiella kanaler skulle heller sätta pengar på att producera undervisningsprogram, saklig konsumentupplysning, grävande journalistik som kräver både tid och resurser, eller specialprogram riktade till små intressegrupper. Det bär sig helt enkelt inte ekonomiskt. Här har public service ett uttalat demokratiskt uppdrag som inte går att finansiera (och som inte ska finansieras) på annat sätt än med allmänna medel. Redan med den höga tv-licensavgift vi har i dag, tvingas Yle år efter år att tänja på sina slantar till bristningsgränsen, folk sägs upp, program läggs ner, kvaliteten lider, investeringar är det inte tal om och i det långa loppet betyder det att kanalerna istället fylls med just billiga b-program eller halvdana försök som inte blir bra då resurserna fattas.

Eva Frantz vevar skivor i Radio Vega. Bild: Yle

Att avskaffa konceptet med public service skulle betyda dödsstöten för radio och tv på svenska. Motargumentet är förstås att kan man då inte bara producera det allra nödvändigaste, som nyheter och aktualiteter på svenska och strunta i knypplingsprogrammen? Men då underskattar man grovt betydelsen av radio och tv på eget modersmål. Under min tid på Radio Vegas nyhetsredaktion har jag lärt mig att på ett helt annat sätt uppskatta alla dessa knypplingsprogram som Radiodoktorn, Naturväktarna, Önskekonserten och Liv i luren. Stefan och Staffan som sitter och fnissar åt sina egna skämt och Berra mumlar på i Nyländsk förmiddag. För många gamla och ensamma människor är Berra, Cay, Eva, Stefan, Staffan, Pia och Tobias de enda personer som nånsin hälsar på i vardagsrummet och bjuder på skratt, förströelse, tankenötter, information och framför allt sällskap. Just de här programmen bjuder en känsla av gemenskap, samhörighet och sammanhang. Var annars skulle man få höra sina gamla svenska slagdängor om inte i Mårtens kaffekvarn? Den här finlandssvenska knyppelradions betydelse för finlandssvenska pensionärers mentala välmående är oersättlig och omöjlig att mäta i pengar. Var skulle vi se finlandssvenska diskussioner med finlandssvenska personligheter utan Bettina och Min morgon? Vem skulle låta barnen uppträda i MGP om inte FST? Vem skulle visa knypplingsinslag på svenska om inte Strömsö. Tror ni MTV3 skulle sända valdebatter på svenska?

Mårten vevar kaffekvarnen. Bild: Yle

Radio X3M är inte bara en radiokanal. Det är den enda aktör som har lyckats förena de finlandssvenska ungdomarna från Borgå upp till Jakobstad under ett och samma tak. Radio X3M är en kulturinstitution och en oerhört viktig faktor för den finlandssvenska ungdomsidentiteten. Kanalen har varit en språngbräda för otaliga finlandssvenska journalister, underhållare, komiker och inte minst artister och musiker.

Ted, Isa och Janne i Succémorgon. Bild: Yle

Allt det här skulle vara omöjligt att göra om det inte vore för public service. Och det här är en typ av samhällsservice som åtminstone jag är glad att betala för, även om jag inte själv inte skulle ha behov av den. För jag vet att den är livsviktig för många. Därför behövs public service.
Sen är det en annan fråga om en skattebaserad lösning är den bästa. Men jag ser många fördelar med den kompromiss som nu utartbetats. För det första är själva avgiften per person lägre, eftersom betalningsunderlaget är större. För det andra är den progressiv, så att de som har det riktigt knapert betalar en ganska liten summa årligen. För det tredje är det en lösning som garanterar stadig finansiering för Yle, eftersom den inte påverkas av hur många som ids betala tv-licensen.

Magnus och Petski på TV. Bild: Yle

Nackdelen är enligt mig att den nu är tätare knuten till det politiska styret, vilket aldrig är bra för ett fritt medium. Det här motarbetas dock gott genom att pengarna är öronmärkta och genom att stödets storlek inte bestäms i budgetförhandlingarna, utan fastslås för en längre tid framöver.

Den bästa lösningen skulle väl i princip ha varit en form av medieavgift, där de som äger tv eller dator betalar en licensavgift. Men med en sådan, skulle vi ha haft samma problem som med tv-licensen; folk struntar i den.

Så som jag ser det, är det här en för omständigheterna mycket god kompromiss, såtillvida att vi också i framtiden vill ha public service.

Tobias och Ami i Radiohuset. Bild: Yle

Bilden från YLE-programmet MOT

Men den här klatschiga matematiken – tagen helt ur sin kontext – vill i alla fall påvisa att alla asylsökande automatiskt får 2283 euro i månaden, och att en studerande således också endast får knappt 500 euro. Bilden är dock grovt missvisande, och jämförelsen med studerande bara fullständigt huvudlös. Dessutom är siffrorna föråldrade i dag.

Bilden som finns här har jag nappat från Sannfinländaren James Hirvisaaris blogg, och jag antar att det är därifrån den börjat cirkulera på diverse Facebook-grupper och forum. Hirvisaari räknar själv upp vad siffran baserar sig på. Hit hör 1) Bostadsbidrag 2) Moderskapspenning 3) Arbetsmarknadsstöd 4) Barnbidrag) 6) Hemvårdsstöd 5) Helsingforstillägg på hemvårdsstödet. Så långt alles gut.

Men påståendet om att asylsökande får 2283 euro i månaden är fortfarande fullständigt strunt, och ännu mer så att jämföra det med studerande. Av en rad orsaker, vilket jag ska förklara:

Det första är detta: Bilden visar inte alls vilka stöd som utbetalas till asylsökande, utan vilka socialstöd en normal person bosatt i Finland kan få – som allra mest. Det enda den här bilden (och siffrorna) bevisar är att Finland har ett välfungerande socialsystem.

Bilden användes i MOT-programmet för att illustrera vilka stöd en person som HAR BEVILJATS ASYL kan ansöka om, och i bästa fall få. Orsaken till att personen kan få dessa stöd är alltså att det är en person som är bosatt i Finland, vilket en asylsökande per definition inte är. Skillnaden är alltså att vissa länder inte betalar dylika stöd åt personer som inte är medborgare i landet. Vidare är det fråga om en familj med flera barn som kan få de här pengarna – precis på samma sätt som en studerande kan ansöka om barnbidrag, t.ex. Vi upprepar: De ovanstående stöden har vilken finländare som helst rätt att ansöka om, förutsatt att det är fråga om en arbetslös person med barn, som bor i Helsingfors. Det är alltså inga specifika bidrag för asylsökande eller invandrare. Det enda som i det här fallet skiljer en invandrare från en finländare, är att en invandrare kan ansöka om så kallat integrationsstöd – men i praktiken är integrationsstödet precis det samma som normalt utkomststöd eller arbetsmarknadsstöd. Detta stöd förutsätter, liksom stöden till infödda finländare, att en person aktivt söker arbete eller fortbildar sig.

Visst kan man, om man vill, använda det som en beskrivning på hur mycket det finländska samhället i bästa fall kan betala åt en invandrare, men att på nåt sätt använda det för att beskriva att invandrare skulle vara mer priviligierade än finländare låter sig alltså inte göras.

Dessutom är detta som sagt inte en beskrivning på vad asylsökande får (detta missar också Hirvisaari i sin blogg).

Detta är vad asylsökande egentligen får: 1) En ensamstående vuxen eller ensamförsörjare: 291,16 euro i månaden. 2) Övriga vuxna (t.ex. ett samboende par eller vuxna barn) 245, 98 euro) Med dessa pengar ska de asylsökande betala sin mat, sina kläder, mindre hälsovårdsutgifter och sina övriga utkomster. 3) Om en asylsökande får sin mat på mottagningscentralen, minskar stödet. Det är då 85,34 / 70,28 euro. 4) För barn under 18 är stödet 185,74 euro (55,22 om mat serveras på centralen). Till detta ska naturligtvis läggas det faktum att de asylsökande inte behöver betala för boende, eftersom de ju bor på mottagningscentralen. Detta är siffrorna för 2011, hämtade från migrationsverkets hemsida. De härrör sig till den nya mottagningslagen från augusti 2011 (som inrikesministeriet förkastligt nog inte har implementerat i sin information om asylsökande på sin egen webbsida).

Så jämförelsen mellan studerande och asylsökande faller ju direkt – eftersom de siffror som bilden utgår från inte alls gäller asylsökande. Om man istället jämför med invandrare, kan man då räkna in de förmåner studerande har i Finland. För det första får de flesta studerande subventionerad studentlunch (på min tid kostade lunchen mellan två och fyra euro på Unicafe), så gott som gratis hälsovård, och 50 procents rabatt på fjärr- och lokaltrafik. För att inte tala om alla andra studentrabatter som finns hos affärer, myndigheter, resebyråer, etc, etc. Lägg dessutom till billigt boende i studentbostäder (jag bodde i tiderna i en lägenhet som jag betalade ca 360 euro i månaden för, på fria marknaden hade det blivit MINST det dubbla). Dylika ”invandrarrabatter” finns inte. Studerande med barn får dessutom moderskapspenning och barnbidrag och kan dessutom ansöka om hemvårdsstöd och Helsingforstillägg liksom invandrarfamiljen i ”2283 euros-exemplet” (fast man sätter väl troligtvis ungen i dagis om man studerar). Utöver studiestöd och bostadsbidrag kan man däremot inte ansöka om arbetsmarknadsstöd medan man studerar. Men man kan ansöka om statsgaranterat studielån med låg ränta, vilket en invandrare inte heller kan (såvitt det inte är en studerande invandrare, varvid denna varken har mer eller mindre möjligheter till bidrag än en finländsk studerande).

Så kan vi nu snälla en gång för alla punktera diskussionen om asylsökandes gigantiska bidragssummor? Den baserar sig enbart på okunskap och skicklig retorik från så kallade invandringskritiker som gillar att bända statistiken till sin egen synvinkel.

En HELT ANNAN DISKUSSION är sedan vad det finländska samhället sätter för pengar på integration i form av administration och löner vid myndigheter, utbildning, etc, upprätthållande av mottagningscentralen och så vidare. Men vi ska inte blanda ihop äpplen och päron.

EDIT: Det finns något som heter ”Maahanmuuttajien erikoistuki” (ung. specialstöd för invandrare) som kan sökas av invandrare över 65 eller som är arbetsoförmögna, som rör sig mellan 400 och 500 euro. Detta är en motsvarighet till folk- eller sjukpension. Utan att desto mer ha researchat, antar jag att detta stöd raderar ut möjligheten att få en del andra stöd.

Här finns länkar med mer information:

Migrationsverket: Den nya mottagningslagens förändringar
FPA: Stöd för arbetslösa invandrare
En god sammanfattning av byråkratin i tre kommuners gemensamma integrationprogram
Inrikesministeriet: integration och socialbidrag (obs att siffrorna är föråldrade)
Inrikesministeriet: Asylsökande och flyktingar (obs att siffrorna är föråldrade)
Helsingfors socialverk: Integrationsstöd
Flyktingrådgivningen: 10 myter om invandrare
Flyktingrådgivningen: Asylsökandes ställning i Finland
James Hirvisaaris blogginlägg (obs att siffrorna är föråldrade)
YLEs MOT-program från 2010
Jyväskylä har en nifty liten sammanfattning

Näin telkkarissa.

Jag har funderat lite på det här med USA och särskilt MTV, eller den så kallade Music TV. Som många har påpekat undrar man ju varför kanalen heter så nuförtiden, eftersom den främst består av högklassiga dramaserier som My Sweet 16, 16 And Pregnant, Jersey Shore, Brooke Knows Best och diverse spinoffs på The Osbournes, plus reklamer.

Men det är inte det som jag har funderat på, utan moralväktarnas paradox. En av de populära serierna heter Dirty Sanchez, och följer en grupp belevade brittiska unga män som får The Dudesons att framstå som välartikulerade svärmorsdrömmar. Det finns en del liknande serier som rullat på kanalen, som t.ex. Wildboyz och nån annan som Johnny Knoxville var med i.  De här serierna går i sak ut på att en bunt stendumma drullar har snoppmätertävling genom att se vem som vågar skada sig själv allra mest eller göra de mest äckliga sakerna.

Man kunde tycka att den här typen av program skulle skapa anstöt på MTV, som är en kanal som ju riktar sig till en rätt ung generation. Vi ska se. Skjuta golfbollar i pungen på varandra? Inget problem. Stifta fast tungan i ett bord? Går bra. Springa naken omkring på stan? Funkar (lite pixelerad snopp, bara). Bryta armar och ben på asfalt i olika sammanhang? Jep. Göra lavemang med öl och dricka resultatet? Kyllä toimii. Äta sina egna spyor? No prob.

MEN GUD FÖRBJUDE om nån säger ass, shit eller fuck. Då måste man sätta in ett pip för att inte fördärva ungdomen. Är det bara jag som tycker att det här är lite besynnerligt?

Sahara Hotnights

Spyder 550

Opaque Buff

Reckless Love

Reckless Love

Pic of the day, November 2, 2011, Daisy Jack at Svenska Talande Klubben, Korjaamo, Helsinki

Pic of the day, October 31, 2011: Michael Monroe sent me greetings! Thanks Stefan. (The pic on the card is not mine, naturally)

Pic of the day, October 30, 2011: another one from my block.

October 28, 2011: HäxJesus at Faust, Turku

October 27, 2011: Troubadour at Faust, Turku

Pic of the day, October 26, 2011; Alice Cooper got it right.